Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 3

dämoniska makters inverkan. — — Den onde har i oupphörligt stigande grad tagit det invärtes i besittning; slutligen öfverskrides gränsen till det utvärtes, och kroppen kom:I mer omedelbarligen i hans våld. Väl kunna vi hoppas(!), att det finnes mildare former af vansinne, som hänföra sig till rent kroppslig sjukdom; men oftast uppenbarar förvisso satan sin makt i de vansinnigas jämmerfulla Ttillstånd?. (a. st. sid. 10). Hvad säga våra läsare om denna profbit på svenekt-ortodox psykologi och bibeltolkning i våra dagar? Skrifva vi då ej nu anno 1867 efter Kristi födelse? Hafva vi ej medeltiden minst tre sekler bakom 0ss? Jo, Jinom alla andra områden visserligen, men ingalunda inom det kyrkliga området. Här råder ännu i mångfaldiga afseenden en vidskepelse och ett barbari af gröfsta slag; som Tlifligt erinrar om ?magiens? och hexeriprocessernas dystra tidsålder. Och då så är — kan man väl förundra sig öfver att de tänkande och bildade i vår tid med ovilja vända lsig bort från en kyrka och ett presterskap, som på detta råa sätt kastar utmaningshandsken åt hela sitt tidehvarfs bildning? Och hvad de egentliga vetenskapsmännen beträffor — huru tror man väl att den fördomsfritt pröfvande läkaren, psykologen, historieskrifvaren eller bibelkritikern skola känna sig till mods vid den ortodoxe predikantens ogenerade sätt att förklara vansinnets kroppsliga och psykiska yttringar, vid hans naiva vädjande till den äldsta kyrkans föreställningar sågom en auktoritet i frågan eller till vissa språk i Nya testamentet? Lefva vi då ej i Kants, Humboldts, Schleiermackers tidehvarf? Visserligen, men — må de taga sig väl tillvara, dessa namnkunnige?otrogne?, de och deras lärjungar! Vår svenska statskyrka tillropar dem hotande genom sina trogrie söners mun: den som icke tror detta vittnesbörd (om de onda andarnes personliga tillvaro) — — han bär inom sig en frändskap med ondskan, har osanningen il hjertat, älskar det onda, betraktar det såsom någonting ringa och obetydligt och går med förtäckta ögon den dom till mötes, som . redan är fälld öfver och en gång skall drabba , verldens furste och rike?. (Jmfr hr Rudins predikan, sid. 6). Vid detta egendomliga sätt att ställa sig till efterrättelse evangelii bud: ?dömen icke, . så varden I icke dömde; fördömen icke, så . varden I icke fördömde !? märker vår ifrige apologet för tron på djefvulen förmodligen ej huru nära han i sin fromma exstas är att uttaga det steg, genom hvilket man frän det sublima faller hufvudstupa ned i det löjliga. Vi frukta till och med att han i mångas ögon skall anses redan hafva genom de af oss citerade utgjutelserna ohjelpligen uttagit detta steg. Visst är emellertid, att saken har ej endast en löjlig sida. Den hänvisar på en af de sorgligare företeelserna inom vårt sambhällslif, nemligen den ytterligt skefva och bornerade riktnin2z religiositeten tagit inom vissa kretsar i vårt land. Huru ofantligt långt vårt vid den ! rotestantiska skolastikens former ihärdigt ! asthängande presterskap står efter utlandets bildade och frisinnade predikanter, ligger i öppen dag. Ställ en Rudin eller hans likar vid sidan af andliga talare sådane som en Colani eller en Robertson, och jemförelsen skall utfalla föga smickrande för vårt lands religiösa odling. Åtskilliga tecken synas dock antyda, att en helsosam reaktion mot den ortodoxa stupiditeten numera hos oss är på god väg att utbilda sig. Predikningar, sådana som den ofvanciterade om ?den onda andeverlden?, kunna omöjligen annat än sänka det Pbekännelsetrogna? partiets anseende hos de i religiöst afseende ännu oförvillade; och ur denna synpunkt böra vi vara kr Rudin tacksamma för den kraftiga handräckning han, utan att sjelf veta det, gifvit till sanningens och den förnuftsenliga trons snara seger öfver oförnuftet. Vi återvända till Schwarz karakteristik af predikans beskaffenhet i nutiden; s Vi vilja ej vara orättvisa. Villigt och med glädje erkänna vi, att det ännu alltjemt finnes predikanter i vär kyrka, som i sina predikningar göra gällande evangelii enkla makt, hvilken blifvit lif och sanning i deras hjertan, och som derföre äfven finna vägen till sina åhörares hjertan. Dessa predikanter äro de, som aldrig hafva förorat sig sjelfva hvarken i tomma ord eller i hårda dogmer, och som öfverhufvud predika mera med sitt lif än med sina ord. Men sådana Nathanaels-själar har det gifvits i alla tider och i trots af alla förirringar, i medeltidskyrkans mörkaste århundraden, såväl som i våra dagar; de beteckna endast undantagen, hvilka hafva bibehållit ig i trots af predikans sedliga förfall, och skola bibehålla sig, så länge den kristna cyrkan står. Men detta osktadt förblir det lock ett ovederläggligt faktum, att preditan i vår samtid befinner sig 4 ett tillstånd af let djupaste förfall. Och hvem bär skulden ör att så är? BSamtidens materialisiska iktniog? Den i verldslifvet i verldens njutvingar och arbete försjunkna menskligheen? De s. k. bildade klassernas raffineade onatur? Helt visst är denna modernt rerldsliga rikwing ej fri från skuld. Men n vida större andel af skulden drabbar te jelfva det andliga ståndet, som stannat så) ängt bakom samtidens bildning; teologien, om längesedan öfvergifvit den fria, vetenkapliga insigtens väg. Här gäller ordsprå-ut et; om saltet förlorar sin sälta, hvarmed m kall man då salta?? Huru är det möjligt lil tt segerrikt bekämpa materialismen, om nan ej tror på anden och ej förstår föra ae ndens vapen; huru skall män väl kunna lä ringa den kristliga idealismen till herra-ge äldet, då man så föga mäktar begripa och de rkänna dess inom lifvets alla områden 6e pridda ideala frön och då den Feligion, om predikas, är ett borneradt, obegripligt, efi örstenadt dogmsystem, ej det innerliga, äf jupa och fria andliga lifvet? (Forts.) I60 j ; i i ; l l f l mr mr fö ng DNE mA OM oem uj a läg NORGE, NR Den 24 Juni öppnades ett landtbruksmöte 2 förening meda landthrukentetällning. Tanda OCI