Aftonbladet – 3 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 3 Juli, I vårt gårdagsblad meddelades fullständigt den till sitt hufvudinnehåll redan förut bekanta noten från preussiska sändebudet i Kjöbenhavn till danska konseljpresidenten rörande den slesvigska frågan. Viförmoda att ingen bland våra läsare misstagit sig om detta diplomatiska aktstyckes verkliga betydelse: en lång och bitter erfarenhet erinrar oss, att preussiska regeringen endast då, när hon för sina egoistiska syftens skull varit nödd och tvungen att söka något afväpna den retade europeiska opinionen, låtsat vara betänkt på den slesvigska frågans lösning men, när den ögonblickliga förlägenheten sålunda afhjelpts, åter dragit tillbaka sin svekfulla hand. I nuvarande fall är någon tvekan så mycket mindre möjlig, som författaren af det äkta preussiska dokument, vi i går meddelade, ej ens synes ha ansett det löna mödan att söka dölja den falskhet och det hyckleri, hvilkas högtbetrodda målsman han är. Hvad telegrafen förkunnat, att utvisningen af de slesvigska värnepligtigas familjer blifvit inställd, skall förmodligen likaledes visa sig vara en för utlandet beräknad ?sanning med modifikation?, Sedan preussarne 1864 gjorde sig till herrar öfver Slesvig, såsom en tillfällig ?panwv? för tillfredsställandet af deras i hertigdömets tyska befolknings namn framställda anspråk, och intill detta ögonblick, då man i elfva månader förgäfves väntat uppfyllelsen af den högtidliga förpligtelse som Preussen iklädde sig gefom Pragfredens femte artikel, har efterhand i det olyckliga landet ett regeringssystem utvecklats, som numera ej finner något motstycke i Europa, undantagandes i Polen och Lithauen, och som ölvergår hvad österrikarne tilläto sig i Venetien. Freden i Wien af den 30 Okt. 1864, som lemnade Slesvig i Preussens och Österrikes samego, trampas utan blygsel urder fötterna i alla de till slesvigarnes förmån fastställda bestämmelser, medan Pragfredens löfte i nära ett år åsidosatts. Intet enda löfte har gifvits, som ej blifvit brutet, ingen enda förpligtelse ingåtts, som ej blifvit kränkt. För en dansk befolkning om två å trehundratusen menniskor finnas numera endast tyska prester, tyska skollärare, tyska domare; i kyrkorna ljuder ett språk som antingen alls ej förstås af den danske slesvigaren eller som i bästa fall utgör en karrikatyr af hans eget modersmål; från de offentliga skolorna för en rent dansk befolknings barn är danska språket utträngdt, och ej ens de privata undervisningsanstalterna för den danska ungdomen få existera under det preussiska polisregementet, medan föräldrar genom böter tviogas att till tyska skolor sända barn som ej förstå ett tyskt ord; den civila förvaltningen och rättsskipniogen är öfverlemnad åt tyskar, som hvarken känna befolkningens språk eller dela dess sympatier och önskningar. Liksom de danska skolorna upphäfvas, u, plöser mån de danska kyrkoförsamlingarne (t. ex. i Flensborg), förbjuder föredrag på danska språket, nekar ej blott tidningar från konungariket inträde i Slesvig, utan indrager ock hertigdömets egna danska blad. I öppen strid med 19:de artikeln i Wienfreden, som i otvetydiga ordalag tillförsäkrar inbyggarne i de af Danmark afträdda landsdelarne full frihet att under sex år från ratifikationernas utvexling utvandra till Danmark, medförande sin lösegendom, men behålla sina i den afträdda landsdelen belägna fastigheter — i trots af denna tydliga föreskrift, som intill hösten 1870 lemnat i slesvigarnes fria skön att välja mellan Danmark och Tyskland, har preussiska regeringen, tre är före denna traktatserliga termins atgång, ej blott företagit utskrifning af den vapenföra ungdomen i Slesvig, utan ock befallt att alla äldre värnepligtige skola inörlifvas i preussiska landtvärnet och, lika med de förra, aflägga trohetsed till sitt ands fiende. Trots nästföregående art. i samma fredsslut, som utlofvar att i hertiglömena födda personer, som vilja förblifva dansk tjenst, ej skola förolämpas till perjon eller egendom, nekar man slesvigare, iom tjena i danska hären, att besöka sina rem och fåmiljer, tillse sina egendomar och yrken. Preussiska soldater och gensdarmer ia, under den beryktade löjtnant v. Lucas vefäl, företagit formliga menniskojagter efter le värnepligtige som, stödjande sig på sin raktatsenliga rätt att i danska hären aftjena in värnepligt, och ännu under tre år ha valet af framtida fädernesland fritt, vägrat tt inställa sig till utskrifoingen ; man har agat dem från gård till gård, genom skog ch mark, och, när de fallit i förföljarnes länder, fört dem bakbundna till preussiska ästningar; sex års tukthusstraff tvekar, som i nyss erfarit, en preussisk domstol ej att lägga den, som vägat lita på högtidliga raktater och ej kunnat beqväma sig att värja sitt folks fiende en menedisk trohet. ledan detta systems brutalitet är fullstänigt rysk i sina hufvuddrag, öfverträffar det förföljelsernas sinnrikt raffinerade detalj en moskovitiska förebilden ; det är ej nog tt med böter och fängelse hämnas för danka sånger, danska fanor — i områden, der nan ej blott lofvat att upprätthålla allas ka rätt, utan hvilka man äfven förbundit ig att återlemna till moderlandet — till ch med för försäljning af fotografier af de ordsl esvigska ombuden i nordtyska parlarentet har den preussiska rättsskipningen? n sträng paragraf i sina måttlösa godtyckgheters lagbok. Men ännu återstod något mera, kronan å verket. Det var ej nog att nödga de i ärnepligtsåren varande männen att fly ur indet, lemnande sina familjer utan värn åt aglig nöd. Åfven de qvarlemnade, hustrur, arn, älderstigna familjer, befallas att lemna us och hem; — vilja de ej inom tre vec ge SEAT ETEN