Aftonbladet – 29 juni 1867, sida 3

3 Dn 5 Ar i I musikaliskt i hufvudstaden, eller VV NA NB HT gjort ett missgrepp, då han i den förra be rättelsen, Evig ungdom, sökt lemna en skil dring ur svenska folklifvet. Vanskligheterni hos ett dylikt iöretag få ej underskattas; sä kert är åtminstone, att de ej kunna öfver SR MOT MEEJ vinnas på det sätt, författaren här användt i det han nemligen efter främmande före bilder konstruerat karakterer, situationer språk, som äro ingenting mindre än sven ska. Tydligen är han i denna berättelse starkt påverkad af Björnstjerne-Björnson oc Auerbach, men föga eller alls icke af jus hufvudkällian för en dylik skildring, det äkts svenska bondelifvet. Följden har blifvit, at hans berättelse från början till slut lider a en förvridning och förkonstling, som mäste fö ett högst obehagligt intryck på alla, vilka ha en aldrig så liten kännedom om, huru de föremål i sin sunda verklighet tags sig ut, dem författaren med tyska eller norska glasögon bjuder till att betrakta. Vi ba åtskilliga gåvger varit i tillfälle att yttra oss öfver dessa ej sällan återkommande, misslyckade försök till folkliga noveller och romaner: grundfelet hos dem alla ligger, som segdt, deri, att man tror sig kunna sitta . vid sin skrifpulpet och fritt efter den eller tiden utländska författaren göra upp svenska folklynnen, svenska bondseder, svenskt allmogemål. Till och med hos den i flera hänseenden framstående författarinnan till Agnes Tell måste vi i Tatarnes son anmärka det alldeles sjelfskapade, i ingen landsända brukliga tungomål, på hvilket bokens personer af allmogen uttrycka sig; cch samma anmärkning nödgas vi med än större eftertryck förnya rörande Evig ungdom. Här har Björnson med sin egendomligt maniererade, men onekligen snillrikt behandlade diktion nästan osaflätligt legat författaren i öronen; och det har gått honom, som det alltid går dem, hvilka fastna för ett utprägladt, af en öfverlägsen talang förut begagnadt, manår: han har nästan endast fått behålla felen, medan förtjensterna, som trots maneret uppenbarade sig, gått förlorade. Och denna ; efterbildning bar sträckt sig både till berätI telse och dialog: alltsammans är Jaf underliga ordvändningar oc genomsyradt fogningar, som ingenstädes brukas bland vår allmoge eller i vår skrift. Bevis lemna nästan hvar sida, och det skulle derför vara öfverflödigt att särskildt anföra några. Nästan lika litet tillfredsställa oss typerna: hvarken Anna, ?såncarflickan? vid forsen, som uppfostras ils, bonden, som sedan blir skolmästare, eller denres far äro några riktigt äkta, svenska folkkarakterer. Tydligen är det just författarens känsla af osäkerhet på det äkta folkliga gebitet, som ledt honom till att förvandla hjelten och bjeltinnan till ett slags halfherrskap, i akt och mening att sedan lättare kunna handskas med dem, hvilket ock rönt framgång så till vida, att de mot slutet tala och handla något så när som folk?, för att använda ett vulgärt, men betecknande uttryck. Mest lyckade i det hela förefalla oss några naturskildripgar, som visa, att författaren har öppet sinne åt detta båll. För öfrigt vore det orättvisa att neka, det stycket oaktadt sina grundfel innehåller flera väl skrifna ställen, och att vissa händelser, ehuru temligen underliga till sin halt, äro framställda med det lif och och den friskhet vi i den förat om: nämnda berättelsen voro i tillfälle att obetingadt loforda. Vi ba med framhållandet af desea brister endast velat visa, huru äfven hos i öfrigt begåfvade roman: och novellförfattare den föreställningen är gängse, att man utan allvarligt studium kan lyckas lemna bilder ur vårt egendomliga folklit, en föreställning, som för öfrigt delas af våra flesta målare, dramaturger, 0.8. v. Det är för att protestera mot en dylik uppfattning vi eldrig nog ofta tro oss böra upprepa, att på detta område, om på något, samvetsgranna och vidsträckta forskningar och en förtrolig beröring med de föremål man vill skildra äro af nöden, så vida vi någonsin skola komma utöfver att på detta område, ett bland de mest gifvande och intressanta äfven i konsthänseende, vara främmande förebilders godtrogne efterapare. Zmuaverna. Skildringar ur lifvet i Algier. Af Pierre Zaccone. Från franskan af Sigyn. (Stockholm 1867.) Denna roman är i sig sjelf ej just något ovanligt arbete; men det fär genom den för romantiska ändamål föga begagnade lokaliteten ett särskildt intresse. För öfrigt ger den lätta teckvingar ur zuavernes omvexlande och raska lif, naturligtvis med inflätande af åtskilliga kärlekshändelser o. dyl. Öfversättniogen synes vara vårdad. En kärlekshistoria af George Eliot. Öfversättning från engelskan af Turdus Merula. (Stockholm 1867.) George Eliot (miss Evans) är för närvarande och med skäl, en eat Englands mest uppburna författarinnor. Hennes romaner ha äfven i svensk öfversättning mycket spridts hos oss: så Adam Bede, Romola, Feliz Holt m.fl. Hon förtjenar denua utmärkelse framför flertalet; ty bon besitter i hög grad några af de för romenförfattaren nödvändiga egenskaperna: förmäga af kraftfull och lefvande skildring, ovanlig blick för själslifvet och en flersidig menniskokännedom. Af dessa företräden utgör den nu anmälda romanen ett vackert prof. Det är historien om en ung italienska, som i sin späda barndom upptsgits i skötet af en bögförnäm engelsk familj, och, sjelf förälskad i den utsedde arfvingen till den barolöse sir Kristofer Cheoerel, hennes fosterfar, älekas hopplöst af presten Gilfil. Händelsen tilldrager sig i slutet af 1780 talet, hvarigenom naturligen konflikterna i väsentlig mån förstärkas, då utveckliogen går derhän att kapten Wybrow, en sjelfkär och fadd stackare, trots Bin böjelse för Caterina är på väg att gifta sig med en annan, som enligt den tidens föreställningar anstår honom. Naturligtvis kunna vi ej bär följa handlingens gång, som dessutom är vida mer själeutveckling än yttre förlopp; men säkert är att författarinnan i synnerhet i ekildringen af den lilla Caterinas sydländskt häftiga natur och djupa Jidanden ådagalagt ett psykologiskt mäster: skep, som måste inge beundran. Alla figurerna äro dessutom i likhet med hufvudpersonen, utmärkt klart och följdriktigt tecknade, ända från sir Kristofer till den hederlige trägårdsmästaren mr Bates; och tafjan får derigenom en afrundning och hållning, som bidraga till ett särdeles godt totaluttryck. Detta ökas genom de förträft.