Aftonbladet – 29 juni 1867, sida 3

af det mångdubblade capital, år näringar pu använda; så är det ovedersäg . ligt, att den öfriga delen består af kepita ler, som äro skapade hos oss, under tiden ;JOch de summor, som finnas i våra kredit anstalter samt eparoch andra banker, d bestå ock i våra egna, under senare tide gjorda besparingar. På lika sätt och unde samma tid hafva otvifvelaktigt de millione tillkommit, hvilka staten, en del städer m. fl. upplånat inom landet. Och dessuton ; lär det tvifvel underkastadt, om vår utländ 1 ska skuld verkligen är så stor, som man 5 allmänhet antager. Säkert är, att en he -I del förbindelser, som vi låtit utgå, sökt sit ; vägen hit tillbaka, till svenska fickor. Oci vi få ej heller lemna ur räkningen, att stor. Jafbetalningar äro gjorda. il Vi ha ej anfört detta till försvar för den Jutländska skuldsättningen quand-måme, vi I hafva blott velat visa att ett verkligt fram Jätskridande egtrum, — ej ett skenbart, ute. Islutande uppdrifvet med utländska kapitaler Och detta framåtskridande visar sig dess Istörre, om vi taga i räkningen, med hvilke Isvårigheter det haft att kämpa. Allt var emot: lagstiftningen som hindrade konkur: Irens med både landsmannen och utlännvin. gen; konstlade privilegier med näringstvång, till förfång för alla näringar; brist på kapitaler, jemte frånvaron af inrättniogar för sådanas skapande; begränsad ränta och en statsbank med tvångskurs å sina förbindelser och administrerad med föga afseende på sitt ändamål. Utom dessa materiella hinder funnos andra: opinionen, som ville att staten skulle bjelpa alla, ordna, reglera allt, genom förordningar, genom tullar, genom privilegier m. m., brist på aktning för arbetet, okunnighet hos näringsidkarne. De senaste hindren voro nära nog de största; de barrikaderade tillträdet till de andra. Och deras motståndskraft var ej den svages — hvilkens makt kan väl mätas med en vilseledd opinion, med okunnigheten till bundsförvandt? Men sanningen bibehöll segern. Hon kämpar sig nu fram till tillämpning, och kampen kallas kris. Opinionen har brutit stafven öfver den gamla slentrianen, arbetet har kommit i ära, mer än någonsin förr, näringsidkarne lära sig inse, att vetenskapen och icke något ?skydd? är den, som skall görat. Men segern skall icke blott vinnas, utan också bibehållas. Mot okunnighetens vis ivertiee skall riktas en oafbruten eld: det gör icke tillfyllest att då och då kanonskottet af en väldig upptäckt riktas mot den; handböcker, utmyntande vetenskapen till de ringares tjenst; läroböcker, afpassade efter de skiftande behofven; folkskrifter 0. 8. Vv. skola underhålla en ständigt smattrande gevärseld mot den. Sålunda inrättade läroböcker ha blifvit dess mera behöfliga sedan man fått särskilda läroanstalter för landtbruk, skogshushållning m. m. I undervisningen vid dessa ingår nemligen en mängd discipliner såsom bjelpvetenskaper? bredvid hufvudämnet; men kunna såsom sådana icke få mycken tid anslagen åt sig, icke göras till föremål för grundliga studier. Undervisningen i dem måste alltid läm; as efter hufvadämnets kraf. Öfverproduktion kan ega rum öfverallt, af allt, och icke minst af litteratur. Äfven hos oss finnes bokmakeri, om vi också icke hunnit så långt som kulturfolket par pråference, hos hvilket men icke kan habilitera sig som lärare vid en rättarskola utan att ha utgifvit sk:ifter. Det finnes tusen grepp, som en kines och en lapp skulle göra alldeles lika; men tyskarne och äfven engelsmännen, som äro föga mindre skriflystna, gifva. sig ej förr än de fått behandla sådana litterärt. Lärarne vid våra landtbruks-, skogs-, ingeniörs-, tekniska m.. fl. ekolor ha äfven börjat utgifva skrifter i sina ämnen; men i allmänhet icke låtit sig föras på dylika afvägar. De ha icke skrifvit mycket; men det vi erhållit af dem, har varit godt, har afsett gagn och icke effekt. Detta gäller i hög grad om de arbeten, som gifvit anledning till denna artikel. Bergmästaren Sjögrtens bok behöfver icke någon rekommendation af oss. — Hr Lennmalm är, såvidt vi erinra oss, den förste hos oss, som lemnat en lärobok i botanik och zoologi till de tekniska skolornas tjenst?. Hans mening med dessa Anteckningar, hvilka under de sedna:e åren varit använda som lärokurs vid tekniska skolan i Norrköping, har. varit, att på ett ställe. sammanföra hvad eleverna eljest behöft söka på spridda håll, eller att lära känna de växter och djur, som hafva en eller an. nan användbarhet, jemte det vigtigaste af! växternas och djurens yttre och inre organer. Att företaget kostat mycken möda är ganska säkert; och då författaren icke kallat sitt arbete lärobok, utan blott anteckningar, har han förekommit anspråk på strängare systematik, på större följdriktighet och den uppmärksamhet på det formella, som i en lärobok är af så stor betydelse. Boken har stort praktiskt värde och vi kunna ej annat än Betyga den vår fulla aktning. Första upplagan af hr K. Torins Grundinier had: den lyckan att snart antagas till. ärobok vid flere läroverk. Förtattaren, som ned omsorg reviderat arbetet, och förlägarne, som rikligen föreett det med tränitt, ha sökt göra detsamma värdigt denna ramgång. Kommer så dertill, att hr A. BD. Holmeren biträdt med arbetets öfvernevde, torde det nu ba blifvit en farligare nedtäflare till professor Sundevalls lärobok, in anmälaren från början ansåg det vara. — Öfver hufvud kunna vi gamle stofiler cke utan en liten smula afund se de vackra, valft planschverkartade läroböcker, i hviika fåra dagars ungdom får studera naturetenskaperna. Både br Sjögreens och hr Corins bok skulle slagit 1830-talets skol;ossar med häpnad. etterstedt, G. W., fil. dr. Den praktiske jordbrukaren. Stockholm 1867. Mer än någon annan pväringsidkar2 är ordbrukaren i behof af kunskap om en hel el saker och ting, som Jigga utom hans gentliga hufvudsak. Han bör förstå litet f hvart?, heter det. Han skallveta, huru an bör sköta åkern, ängen, hagen; men ckså, t. ex., huru han bör behandla sin kog och rätt tillgodogöra sig dess afkastTA Ft han, FO I SA mA mA RIAA RKA NO 0 PB ra VA NA BR DA