Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

uI morgon bittida, Skrifver ni? ! Jag skall komma sjelf. ck LCka Noöl. Återigen tacksägelser, herr vicomte, sade grefven skrattande. Nu återfaller ni uti era gamla synder. Det är saknaden öfver att icke få bistå er i afton, som kommer mig att göra en afvikelse från ämnet,4 Återigen! utbrast öfversten förebrående. Alltid, mina herrar4, svarade vicomte de VEstanog, Sailtid! Då ni löper fara för mig och de mina, och då ni vägrar att låta mig vara vid er sida eller åtminstone emellan er. Grefven och öfversien utbytte en blick med hvarandra. Dessa båda utvalda naturer fattade såväl den önskan, som arfvingen till namnet Keronartz uttryskte, att de stodo i begrepp att säga till honom: följ oss! Men anblicken af de bäda qvinnorna, af hvilka den ena spann och den andra bad, åsynen af denne ädle gubbe, representanten af en hel race af tappre, hvilken slumrade trygg genom deras stöd, tillslöt deras mun. Grefve de Warrens skakade bort sin svag bet och återtog: Nu, vicomte, måste vi lemna er, Martial och jag. Huru skola vi bira oss åt föratt icke väcka er fars uppmärksamhet? 4I detta ögonblick hvarken hör han eller ser. Ni kan gå utan fruktan, svarade vicomten. Men han misstog sig. Gubben reste sig och ropade med klar röst: Noöl! Martiali , Här äro vi, min herre!4 svarade de båda bröderr a och girgo fram till honom.