Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

STOCKHOLM den 26 Juni. Bref från Norge. Kristiania den 14 Juni. Kristiania teater afslutade i förra veckan sitt len 2 Sept. 1866 började spelår. I betrakande af den betydelse, som denna teater ätt för vår hufvudstad efter sammansmältningen med den gamla ?Norsk Theater? vid Möllergaden och förnämligast sedan dess ledning i Januari 1865 öfvertogs af Björnstjerne Björnson, torde det kanske icke vara utan intresse att kasta en blick tillbaka på dess verksamhet under det sista året och derigenom på de orsaker, som ha bidragit till att höja den till en så fast ställning så l väl i konstnärligt afseende som i publikens erkännande, som knappt någon för ett halft årtionde sedan vågade hoppas få se den intaga. På 158 spelaftnar — vanligen 4 i veckan — ba, oberäknadt några deklamationsoch sångnummer, 52 olika stycken ivalles blifvit uppförda. Hvad som här straxt faller i ögonen är den öfverdrifvet hastiga omvexling i repertoiren, som blir nödvändiz till följd af den ringa omvexling, som är bland publiken sjelf. Teatern besökes nemligeni sjelfva verket blott af en begränsad krets inom den stora allmänheten, af hvilken endast det minsta antalet finner sig i att se samma stycke mer än en gång; deraf ett ständigt anspråk på något nytt. Af dessa 52 stycken har precist hälften varit antingen alldeles nya på repertoiren eller instuderade med ny rollbesättning — och det nästan uteslutande större stycken, som ha upptagit en hel afton. Det är uppenbart, att på detta sätt betydliga anspråk ställas på den icke mycket talrika personalens arbetsförmåga och nit. På samma gång man egnar denna allt det beröm, som den verkligen förtjenar, skulle det verkligen vara orättvist, om man glömde erkänna, hvilken väsendtlig förtjenst af att arbetet har kunnat gå sin gång utan öfveransträngning och utan att man tagit sin tillflykt till handtverksmessig rutin i utförandet, ligger i en ändamålsenlig rollfördelning, hvilken dragit försorg om jemnhet i det arbete, som lades på de särskilda konstoärerna. En omsiändighet har dock stått i vägen för ett så jemnt användande af alla krafter, som eljest skulle ha varit möjligt. nemligen den förkärlek, hvarmed vär publik latt fäster sig vid de särskilda, mera framsäende bland teaterns kons närer och alltid gör anspråk på att se dem ign — en förkärlek, som visserligen är läti forklarlig och hvjiken väl också firns hos hvarje teuterpublik, men som både utsätter dessa särskilda framstående för öfverhopning och tillika hindrar de mindre pröfvade krafterna att bana sig väg till det erkännande, på hvilket deras fallerheter möjligen kunna gifva dem anspråk. Af de 52 stycken, som spelåret bjudit på, bar en mycket betydlig del, nemligen 20, varit hemtad från den nyare utländska dramatiska litteraturen. Många af dessa ha likväl blott variftnaktsstycken, som äro upptagna från den äldre repertoiren och endast ha gått mycket få gånger eller i en hast blifvit inkastade till nödbjelp. De nyupptagna eller nyinöfvade styckena under denna rubrik ha varit Alfred de Mussets töcka treakts-proverb: Il ne faut jurer de rien?ien mycket lyckad, något bearbetad öfversättning af den artistiske direktören; vidare: Man maa gadle ora i Tider?, af Leroy (Les Relais, i Stockholm välbekant under titeln: ?Ombyten?), uppförd 5 gånger, Pariserpojken och Charlotte Corday — båda till gästrepresentationer, Saraous: Nos bons villageois? med titeln: Landlig Uskyld?, ett arbete, som med knapp nöd upplefde 4 representationer ; Scribes ?La Cameraderie?, uppförd 7 gärger, och Et Glas Vand? (3 gånger); ?De smaa Fugle? at Labiche och Delacour samt slutligen Offenbachs lilla operett: ?Ved Lygtesken?. Härtill må läggas 4 operor och säångspel, nemligen: Jegerbruden? (uppförd 3 gånger); Regimentets datter?, nyinöfvad (9 gånger); De to Dage eller Vandbsereren? at Cherubini, nyinöfvad (6 gånger) samt — ?Den kjönne Helene? (gammal, 9 gänger). En betydligt större kontingent, än fallet plägat vara under de sista spelären, har den skandinaviska litteraturen lemnat. ?Bröllopet-på Ulfåsa? (4 gånger), Hittebarnet? af Aug. Blanche, hvilket upptogs i anledning af hr Fr. Delands tyvärr alltför korta besök här i fjol höst och som under hejdlöst bifall — af hvilket föröfrigt endast en mycket ringa del får skrifvas på styckets räkning — gick 6 gånger öfver scenen; Pak? af Overskou, Oehle..schlägers ?Dronning Margrethe?, ?Sven Dyrings Hus? och Inkvarteringen? af Herz; ?Den -Tredje?, Soldaterlöjer? och Intrigerne? af Hostrup; I Dynekilen? af Carit Etlar; ?Abekatten? samt Heibergs ?Aprilsnarrene? — detta är hvad som blifvit hemtadt från den nyare svenska och danska dramatiska litteraturen. Hvad den norska dramatiken beträffar, fiuns det, såsom man vet, icke mycket att taga af. De försök, som blifvit gjorda att bringa A. Movunchs dramatiska arheten — ?Salomon ae Caus?, ?Lord William Russell?, ?Hertug Skule? o. 8. v. — på scenen, ha icke frestat till att fortfara härmed, och af äldre stycken kon på sin höjd ett eller annat för svara sin plats på repertoiren för en gång eller två såsom en historisk kuriositet, 8 som t. ex. ett i anledning af grundlagsfesten den 17 Maj återupptaget ?kraftpatriotiskt? stycke: ?Gudbrandsdölerne? af en år 1852 afliden, begäfvad lyrisk skald Chr. Monsen. Såledeär för ögonblicket hela vär dramatiska litteratur nästan erdast inskränkt tll namnen Björnson och Ibsen, och utan att vara blind för hvilken qvantitativ vigt det ligger i dessa namn och de arbeten, vid hvilka de äro fästa, kan man dock UT margmnan hittida me RR ARA RS