Aftonbladet – 26 juni 1867, sida 2

ke annat än emellanåt hysa en from ön-r on, att vår dramatiska litteratur måttel, ktas med arbeten äfven från andra hän-l) er och i flera riktningar än de särskilda, l, hvilka det lyckats dessa män att banaj;t äg. Förr i tiden blefvo dock stycken, srifna och inlemnade till teaterdirektionen;, , icke så få af dessa erhölla till och med , en äran att befordras till trycket. Gudarne 1å veta, att de flesta af dem voro ganska : åliga och måhända har ingen skada skettl erigenom, att det blifvit litet mera lugntl. å den dramatiska parnassen, så att de, om kunna tal2 som de, der have Myndiged, ha lättare att vinna gehör. Af lbsens rbefen har hans, åtminstone hvad scenisk ch dramisk verkan angår, förträffliga femktsdram ?Kongsemnerne? blifvit återuppagen från ett föregående spelår. 1 förbiående vill jag icke underlåta att omtala tt intressant försök, som första gången jordes på en beneficeföreställning på teaern, pemligen uppförandet af fjerde akten f Ibsens ?Brand?, ett försök, som kröntes ned mycken framgång, då det både gaf lif t den gripande skildringen af djupa själsollisioner, som skalden här har koncentreat, och samtidigt blef anledning till en sålan scenisk prestation — fru Gundersens itförande af Agnes roll — hvars like i renwet och gripande djup näppeligen någon vorsk skådespelerska dittills hade förmått rifva. Den önskan, som uppstod hos flere, tt få hela stycket upptaget på teatern, der let ju, såsom nämndes, icke är något öfrerflöd på originala hemgjorda arbeten, kall likväl både af rent yttre sceniska och ndra skäl svårligen kunna förverkligas, ikasom det väl torde vara tvifvelaktigt, om letta skaldeverk sjelf skulle stå sig på att öras från den något töckniga abstraktion, lit d:t enligt hela sin karakter väsentligen vör, fram för lampradernas starka belysning. Af Björnsons arbeten ha blott ?De Nygifte? med en debutantinna, fru Juul, i Lauras roll (5 ginger) samt såsom nyhet, Maria Stuart i Skotlanda? blifvit uppförda inder detta spelär. Slutligen kommer den egentliga klassiska? delen af repertoiren, representerad af Fruentimmerskolen? (1 gång) och ?Den wdelsgale Borger? (6 gånger) af Moliere; PDen politiske Kandestöber? (9 gånger) och PErasmus Montanus (5 gånger) af Holberg; Lessings ?Emilie Galotti? (5 gånger); Wessels Kjeerlighed uden Strömper? (1 gäng); samt at Shakspeare; Et Vintereventyr? 1 gäng), Henrik IV? (7 gånger) och ?Macbeth? (5 gånger). Alla dessa ha, med un-. antag af de tre från förra spelåret upp:agna och hvardera endast en gång uppför-. da styckena, varit antiogen alldeles nya på vår scen eller ånyo instuderade. De bletvo alla af publiken mottagna med och iöljda at ett intresse, som her varit något mera än ett blott tecken till erkännande af den oda viljan. Alimänbeten har hastigare, än man haft rätt att vänta, erkänt, att det ver på sådana arbeten som repertviren hos oss borde bygges, så länge vi sjelfva ännu sakna en utbildad dramatisk litteratur, och att det tillika var detta slags uppgifter, som vär teater bäst ;unde komma ut med. Man skall kanske tro, att det återgifvande afsånana klassiska arbeten som de här anförda, hvilket en tester af andra eller tredje ranven förmår prestera, icke kan undgå att slå öfver i det parodiska, och man skall väl då också i företa ögonblicket anse det för ett paradoxalt påstående, att det för konstnärer sådana som åra faller sig lättare att spela Shakspeare, Moligre och Lessing än PSardou, Barriere o. s. v. Och ändock väga vi stå fast vid detta påstående och törmena, att man hos oss har gifvit beviset på dess sanning, i det att jusi förstnämnde författare ha funnit en framställning, hvilken, i sin helhet betraktad, står långt öfver hvad som kommit de moderna utländska drama turgerne — det vill in casu temligen uteslutande säga de franska — till del: Det säger sig sjelf, att man går till arbetet med helt annan omsorg och allvar, när fråga är om ett af de verk, på hvilka generationerna ha tryckt erkännandets stämpel och i hvilka till och med den ringaste medspelande i sin roll finner en fond af poesi och skön het, som skall hällas fram i dagen, än då det gäller ett af: dessa efemera stycken, i hvilka en för ögonpblieket måhända bländande effekt icke förmår dölja den inre andefattigdomen. Och det är icke beller svårt att förstå, huru nämnda arbeten, hvilkas klassieitet just beror på, att de kollisioner och själstillständ, de skildra, äro sllmängiltiva, upphöjda öfver den särskilda tidsälderns, den särskilda nationens ensidiga uppfattningssätt — det är såsom sagdt icke svårt att förstå, huru det för skådespelaren faller sig ojemförligt mycket lättare att finna en konstnärlig form för dessa arbeten än fallet är, dä han skall konstruera åt sig en form, hvilken, såsom den i det moderna frauska skådespelet nödvändiga, mäste importeras och aldrig kan bli rätt naturlig för oss. För figurer sådana som t. ex. Benoitonfamiljen, Giboyer eller en af Dumas den yngres kameliadamer finner skädespelaren i vårt sociala lif ingentiog motsvarande eller på sin höjd blott en lilleputisk karrikatyr; han saknar fåledes belt och hället den anledning att göra studier efter ?den lefvande naturen?, hvilken han i lika hög grad som hvarje annan konstnär behöfver, och för publiken kommer skildringen af dessa förhållanden i sin djupaste grund att bli främmande och obegriplig. T alla afseenden är således repertoirens baserande på klassiska elementer det under våra förhållanden naturligaste och lättast verkställbara, och om det också torde hända, att vi icke absolut vilja förneka, att den stora allmänheten i början blott af aktning böjer sig under en sådan repertoire, så är det på andra sidan säkert, att denna känsla snart går öfver till verkligt intresse och sympati i första hand. Biden: ANA