Aftonbladet – 20 juni 1867, sida 3

; ställning; teatern hade uppnått en större Jgrad af fullkomlighet än tillförene; men utI skottets pluralitet hade ansett att teatern i Thbufvudstaden ej borde underhållas af statsI medel; förordade återremiss, så att grefve IL—s8 förslag kunde pröfvas. Grefve Löwenhjelm upplyste i anledning Jef en gjord anmärkning mot de höga penIsioner, som en del sujetter uppburo: Staten Jutbetalar inga sådana pensioner vid teatern. IDe, som utgå af teaterkassan, tillfalla suljetter som afskedades 1807. Nu finnas inga I medel till pensioner; skulle man vilja underkasta sig den förödmjukelsen att en dag Ise Hjortsberg och Åbergsson jemte deras familjer lida nöd? Btatens tjenstemän hafva hopp om befordran; kanslisten kan sluta Isom statsminister, fänriken som fältmarskalk. Teaterartisten har endast att påräkna en stigande aflöning och ellmänheItens loford eller klander — ett ringa lyte kan göra honom oanvändbar. Han kan visserligen några timmar spela både minister och general, han applåderas möjligen, men sedan ridån gått ned, återvänder han säkert till ett hem, der armodet möter honom i dörren. ?Mina herrar! när man belönar blott med penningar, så måste man gifva mycket penningar.? N Hr Cederskjöld erinrade att endast såvida ständerna lemnade något understöd till teatern af allmänna medel, hade de rättighet taga befattning med frågan; annars berodde det på teaterpubliken eller Stockholmsboerna sjelfva huruvida de ville lemna det erforderliga tillskottet. Blir betänkandet återremitteradt, så ville talaren föreslå att innan utskottet gaf vidare utlåtande, Stockholms stads egna auktoriteter, t. ex. magistraten, de femtio äldste m. fl. hördes om de ville åtaga sig den föreslagna, enligt talarens förmenande ganska obilliga teaterbevillningen, hellre än att se biljettpriset höjas. Grefve Michael Ankarsvärd medgaf att han i grefve Löwenhjelms förslag hade förbisett att allmogen var undantagen från teaterbevillningen ; men den skulle dock orättvist drabba en mängd i landsorterna som aldrig sett Stockholm och än mindre dess teater — de 8. k. mindre bemedlade ståndspersonerna och näringsidkarne — och protesterade derför mot den ifrågasatta bevillningen. Grefve Löwenhjelm upprepade att iden i hans förslag var en frivillig afgift; frivilligt antecknar man sig att begagna teatern; frivilligt för att njuta af öfverflöd — i allt hvad jag sagt finnes intet spår af teaterns underhåll genom tvungen beskattning. Sedan friherre Carl Henrik Ankarsvärd äfven protesterat mot påläggandet ef teaterbevillning, men ville i stället medgifva ?frivillig subskription?, återremitterades statsutskottets betänkande. I Presteståndet föranledde äfven statsutskottets betänkande en vidlyftig diskussion. Den öppnades af prosten Swedelius, som förmälde sig, i likhet med ständets flesta lemöter, sällan eller aldrig begagna teatern; men ansåg dock denna inrättning, detta intressanta monument af Gustaf III:s tidehvarf, icke böra lemnas att gå under. Teaterns inflytande på odlingen, litteraturen, språket och de fria konsterna, isynnerhet I musiken, vore obestridlig. Den förädade sinnet och skulle motverka den gröfre sinnlighetens njutningar i hufvudstaden. Man borde äfven taga teaterpersonalens sorgliga öde i betraktande. Grefve Löwenhjelms (förut anförda) förelag förtjente afseende. Professor Forsell ömmade äfven för teaterns upprätthållande; åtskilligt kunde visserligen sägas mob och med om spektaklernas nytta och inflytande på moraliteten. Teatern var ett nöje icke blott för hufvudstadens invånare, utan äfven ett medel för hofvet och rikets högre embetsmän ätt mildrå de nedtyngande bekymren. Prosten Hasselrot instämde serna med dem som talat om understöd ill teatern, dock utan att staten dmed betungades, men icke annars. Staten vore så betungad, att den icke borde belastas med en skatt för nufvudstadens nöjen. En sådan anstalt bör bära sig sjelf eller upphöra, ty spektaklernas nytta i moraliskt afseende var problematisk. Då både hufvudstaden och landsorterna hade kyrkor och religionslärare är detta för den sanna moraliteten alldeles nog. Professor. Thyselius ansåg visserligen icke teatern såsom en egentlig skola för sederna eller trodde dess inverkan på umgänget och sällskapslifvet så välgörande, att någon kontribution (bevillning) må kunna dläggas presteståndet för 2 något tvetydiga förmånen att vi och våra barn få umgås med dem som meddela eller erhålla teatralisk bildning? — så ansåg dock talaren besynnerligt om teatern skulle förfalla, då nummerlotteriet bibehölles. Den strängaste hushållning borde nu iekttagas, då landets förlägenhet var så stor, att många absolut nödvändiga anslag vägrades. Vid teat-rn vorde sträng hushållning införas; den kostsamma och alls icke uppby gliga baletten örst försviona och införskrifvandet af itaienska, eller i allmänhet utländska sångöster för kören vore alldeles umbärligt. När dossa billiga anspråk blifvit uppfyllda jorde teatern erhålla understöd, om det då efanns nödigt. Doktor Hedren erinrade, att ej blott hufudstadens befolkning utan äfven en stor lel resande begagnade sig af spektaklerna: tt för en nations moraliska bildning forras äfven de bildande konsterna etc., anå följaktligen teatern såsom ett nationelt oehof.