Aftonbladet – 20 juni 1867, sida 3

hade lofvat att göra sitt bästa dervidlag, på samma gäng hon leende förklarade att Hfarbror såg minsann inte ut att tänka på dylika saker?, Om han inte ser så ut, är det oss han har att tacka derför?, sade Polla, stolt, tilläggande ett par toner lägre: ?men man kan ändå ej vara nog försigtig! Farbror Anton fann sig obeskrifligt väl i Bettys närhet. Åsynen af hennes unga vackra ansigte gjorde honom godt, han som degligen sett omkring sig bara älderdom och fulhet. Klangen i hennes röst smekte hans öra och påminte honom ännu tydligare om ett lyckligt fordom. Då hennes lilla fina hand lades på hans axel och hon fråade om mornarne: får jag servera farbrors affe nu?? hade det händt ett par gånger att lektorn med en viss andaktsfull beundrare tittat på sned upp till denna täcka hand, så olik syster Nettens; som dock, jemföra med Pollas och Cillas, varit en silkesvante ?Hvad qvinnan dock kan vara för er, fager skepelse!? hade då lektorn tänkt inom sig, i det han stigit upp och följt Betty de få stegen till kaffebördet. En sanning är dessutom att hars distraktioner icke komrmo så ofta på som fordom. Gud vet hvad den Betty hade för små trollska manår, men aldrig hade lektorn så undsluppit föreläsningar inom hus söm nu. Hände någon gång vid bördet att han tog gaffeln i akt och mening att fördjupa den i sin sopptallrik, undansnillades den så behändigt af en liten fin hand, som i stället ditsmög en sked. Då vaknade han upp, smålög åt sin lilla tjensteande och utbytte med henne en blick af hemligt, oskyldigt förstånd, osedd af Polla, som pu för tiden ofta hördes yttra att hennes ärslånga förmaningar igen tycktes vilja bära frukt. Bordduken fick ju ligga qvar på bordet. Anton gick icke mera med något otillbörligt hängande på ryggen, han satte Big icke så ofta på katten som förr, nattkappsbandet pekade icke vidare mot himlen — var icke illt detta lugnande tecken? (Forts.)