Aftonbladet – 20 juni 1867, sida 2

STOCKHOLM den 20 Juni Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 15 Juni. Den tyska enhetens upprättande på handelspolitiskt område möter ännu några hinder, hvilka dock i längden icke kunna hålla stånd mot den politiska och materiella nödvändigheten, som emellertid sprida ett karakteristiskt ljus öfver Österrikes hållning mot det nybildade Tyskland. Det är nemligen Österrike, som i Minchen intrigerar af alla krafter för att förhindra Baiern att biträda preliminärfördraget af den 4 deunes om tullföreningens återupprättande. Ultramontana, franska och gammalbäierska häfstänger anlitas för att fördröja konstituerandet af den nya tullföreningen, hvilken, såsom bekant är, äfven skall slå en politisk bro öfver Main, om också på ett nägot förtäckt sätt. Österrike har således ingalunda, såsom de härvarande officiösa temligen optimistiskt trott, fogat sig i tingens nya ordning i Tyskland. Då det vid Luxemburgkrisen ifrigt bemödade sig för freden, så skedde det helt enkelt derför, att det lika litet som Fravkrike är färdigt med sin nya armreorganisation, Men kabinettet i Wien har ingalunda ännu försakat sitt inflytande på Sydtyskland. Det hoppas fortfarande på en vändning i de europeiska förhållandena och på att åter kunna befästa sin position på andra sidan om Main. Huruvida de militära kretsarne i Wien ännu räkna på återupprättandet af det habsburgska inflytandet i Italien, kan man låta vara osagdt. Men att hr von Beust lika litet som det ammal-österrikiska partiet betraktar freden i Prag såsom en varaktig grundval för den tyska framtiden, är säkert. Äfven i Tyskland anser man välförståendes nämnda fred blott såsom ett första stadium eller, såsom Miguel från Osnabriick yttrade på riksdagen, såsom ett rastställe för att taga in vatten och kol och derifrån att eter en kort hvila fortsätta vägen vidare. Grefve Bismarck har en gäng samtalsvis kanske ännu riktigare uttryckt detta sålunda, att Mainlinien är ett st.ket, som icke förhindrar vattnet att flyta fram. Men Österrike uppfattar hvilopunkten helt annorlunda, såsom man lätt an förstå. För dess förhoppningar, huru luftslottsartade de än äro, är Pragfreden blott ett vapenstilleständ och ett förbehåll: 0 n upprättelse framdeles. Det oförvillade: omdömet skall deri nödgas erkänna en för vänd politik, men denna sinnesstömning hode officiella kretsarne i Wien är ett obestridligt faktum, som man måst taga med i beräkningen för att rätt kunna bedöma den nuvarande ställningen. Emellertidj har mötet mellan suveränerna i Paris försiggått och efter alla anledningar fullkomligt bekräftat erfarna politicis förutsägelse, att något positivt arrangemang svårligen skulle komma till stånd. I den österländska frågan, måhända oberäknadt ett gemensamt, föga betydande diplomatiskt steg i afseende på Kreta, har bestämdt ingenting blifvit åtgjordt. Jag vet ej, om jag i mitt sista bref redan nämnde, att kejsar Napoleons beslut att söka förmå sultanen att resa till Paris var ett mästerdrag, som för tillfället fullkomligt gjorde Rysslands beräkninsar och planer schack och matt. Så länge sultanen är frånvarande från Konstantinopel, kan naturligtvis ingenting ske i den österländska frågan. Denna måste under iden helt och hållet hvila, och just detta strök ett kännbart streck i de ryska kalkyerna. I London gillade man begripligtvis fullkomligt den franska operationen, som för ögonblicket ryckte alla rättrognes beherrskare från de moskovitiska intrigernas skådeplats. Man förmodar väl med rätta, utt oroligheterna i Konstantinopel voro en notkupp af Ryssland, hvilken skulle ingifva ultanen bekymmer och förhindra hans resa, den försöket tyckes icke ha haft någon ramgång. Bland de frågor, som kannstöparne för lagen satt på de parisiska rådplägningarnes rogram, befann sig äfven den nordslesvigka, hvilken dock, för såvidt man kan döma lerom, icke heller ledt till något resultat. rågan är ännu alltj-mt så trasslig som nöjligt. Preussen frågade, såsom bekant ir, i början af Maj sig före i Kjöbenhavn, mm danska regeringen i händelse af Nordlesvigs återlemnande vore beredd attåtaga ig en garanti för tyskarne i de distrikt, om komme att afträdas, äfvensom för den ndel i hertigdömenas statsskuld, som häfade på denna del af Slesvig. Detta är allleles samma anspråk, som grefve Bismarck å riksdagen angaf såsom de vilkor, på vilka återlemnan et kunde komma i fråga. Janska regeringen har, såsom de ministeiella bladen uppgifva, nyligen förklarat, tt hon ieke kan underhandla på denna rundval. Danmark fruktar, att de begärda arantierna skulle kunna öppna dörren för en tyska inblandning, gom stipulationerna rån åren 1851—52 framkallade. I Berlin å ndra sidan hade :man talat om enklaver, om Preussen måste begära, der tyskar äro osatta i Nordslesvig, hvarvid man väl förämligast tänker på Aabenrea och Hadersev. Men det är uppenbart, att Danmark detta fall skulle å sin sida begära garaner för sina inomenklaverna bosatta landsvän. Allt detta är felaktiga cirkelgångar ch dilemmas, ur hvilka någon utgång ännu ke kan upptäckas. Men de rösters antal örökas äfven inom den mot Preussen vänga pressen, hvilka råda regeringen tilll: MOTSATSEN PGO NONIAN RASET SEE ro på den Gud, till hvilken han nygs förut öjt sin bön i Madeleinekyrkan.