Aftonbladet – 18 juni 1867, sida 3

och så skildes do åt vid trädgårdsgrinden, alla tre temligen belåtna, . Polia kunde inte dölja för sig sjelf det behag som en välvald tåkonselj dock onekligen hade, och Netten tyckte att prosten var en så hygglig sällskapsman, och slutligen tyckte enkan att, fastän hennes salig man haftalla tänkbara gode Re hade dock lektorn en mera: han fåkus till. så nickade hon farväl åt suffletten och den bredbrättiga schäferhatten innanför trädgårsgrinden och dessa nickade åt henne igen och enkans sista ord voro: inte senare än 61 Enkans lilla bostad var ordentlig ända till pedanteri, Tebordet stod prydligt dukadt och de skönaste blommor i vaserna. Det var tydligt att hon ville göra intryck på fickorne? Ridders. Och som de nu sutto der, hon och flickorna? samt ett par fruntimmersbekanta till, föll talet, sedan hela listan på deras gemensamma frånvarande vänner var genomgången, på hushållning och enkan förklarade allvarligt att hon länge tänkt på att inackordera sig, såsom varande både billigare och i alla afseenden bättre, än att hatva eget hushåll. Men md hon sökte ett stilla hus, utan barn och om möjligt med trädgård (hon var så förtjust i trädgård) och framförallt med tillgång på bildande sällskap, och hver finna ett sådant hus? ?M.nsann tur leke dei svårt DON metiade Porim, antte ned sin tomma kopp och såg obegriplig ut. Jag Yet också inte mer än ett ihela staden gom förenar alla dessa fördelar?, log enkan, ?men jag är rädd...? Tusen gånger välkommen herr lektor! nå det var då riktigt snällt att komma så tidigt!