Aftonbladet – 18 juni 1867, sida 3

jorden endast en ytterst ringa del. Vikunna lätt säga huru mycket. ärmet utstrålar från solen åt alla möjliga håll, såsom radierna uti en stor sfer eller kula. Ju längre de komma från solen, ju mera måste dessa radier vara utbredda. Tänka vi oss nu en ihålig kula med solen till medelpunkt och hvars yta går genom jordens medelpunkt, så måste ju allt värme fördelas lika på denna yta. Tänka vi oss vidare jordklotet geromskuret af ett plan, som går genom dess medelpunkt, så måste på detta plan eller denna yta falla jemnt så mycket mindre värme, som denna yta är mindre än sferens yta. Nu utgör detta jordplan 1229s million-del af den stora ytan, och jemnt sä stor andel bekommer jorden af det värme, gom solen utstrålar. Men en sådan omätlig stor mängd värme, som solen hvarje sekund utsänder, måste nödvändigt förorsaka en minskning i förrå det af detsamma, huru stort detta än måtte vara. Antingen måste solen vara en afsvalnande kropp, eller måste den värmeförlust, den lider, på något sätt ersättas. Vi skola sedermera komma till det första fallet; men vilja nu sysselsätta oss endast med det sednare. Hvem har ej knådat en bit vax mellan fingrarne och märkt huru vaxbiten, i början hård, vid fortsatt knädning mer och mer uppmjuknar? Det är ej handens värme ensamt, som åstadkommer denna uppmjukning, utan det är vaxdelarnes gnidning mot hvarandra, som frambringar det värme, som gör vaxet mjukt. Samma förhållande är det när en smed genom tätt afpassade hammarslag förmår upphamra en kall spik till rödglödgning. De oändligt små jernpastiller, som utgöra jernets massa, eller hellre, om man så får uttrycka sig, jernets inre väsende försättas härigenom i en häftig dallring, som för känslan eller för termvmetern yttrar sig såsom värme. Men den kraft, som lyfte hammaren, och den kraft, hvarmed densamma slog ned, hvart togo de vägen? Försvunno de och blefvo till intet? — Ingalunda; de blott förvandlades till det värme, som rödglödgade spiken. Det är ett underbart samband, som vetenskapen i sednare tider uppdagat mellan värme och mekanisk kraft. Detskulle vara mindre lämpligt samt leda till för stor vidlyftighet att här närmare omorda detsamma. Det får vara nog att nämna de resultater, till hvilka man kommit. Mekanisk kraft kan upphöra såsom sådan men kan ej blifva till intet, utan uppträder blott i en annan form. Värme kan likaledes väl upphöra att existera såsom värme, men kan ej heller tillintetgöras, utan uppträder deremot likaledes under en annan form. Mekanisk kraft kan förvandlas till värme, liksom värme förvandlas till mekanvisk kraft. Vi skola försöka upplysa detta genom ett exempel. Vid de försök, som gjorts och ännu emellanåt göras vid Shoeburyness i England med skjutning ur grofva kanoner mot skott-taflor bepansrade med ända till 12å 15 tums tjock jernplåt, bar man funnit att projektilen, när den slagit mot taflan, åstadkommit ett eldsken, samt att han, antingen han nedfallit framför taflan eller genomträngt densamma, varit upphettad till nära glödgning. Iogen upphettoing utifrån egde här rum, men den kraft, hvarmed kulan med ytterlig hastighet fördes mot taflan, hämmades i det ögonblick kulan träffade densamma. Kulan kom i hvila. Kraften, som dref henne, kom derföre ej i hvila, men den förändrade form och uppträdde i stället såsom det värme, som upphettade kulan. Ett annat exempel. Om man aflossar ett gevär, laddadt med löst krut, kännes pipan strax derefter ganska het; men har det deremot varit laddadt med kula, är pipans uppvärmning föga märklig. I det förra fallet uppvärmdes pipan utaf de heta gaser, som vid krutets antändning utvecklades; men i det sednare fanns ett motstånd att öfvervinna, värmet försvann till större delen som sådant, men förvandlades nu till den kraft, som framdref kulan; mycket litet blef öfver för att värma pipan. Om nu kulan på nögot sätt med ens och ögonblickligen bragtes att stanna strax utanför mynningen, så skulle dervid jemnt så mycket värme utvecklas, som var erforderligt för att i form af kraft sätta henne i fart. Ju större kulans massa är och ju större dess hastighet, ju större är naturligtvis den kraft, af hvilken den framdrifves, och i större mängd af värme uppkommer följaktligen om den ögonblickligen försättes i hvila. Den proportion, i hvilken de motsvara hvarandra, är genom försök bestämd; man kal. lar den värmets mekaniska eqvivalent och uttrycker med talet 1400 d. v. s. att det värme som erfordras att uppvärma en viss gifven viet, t. ex. 18 vatten med 1 grad, motsvarar en kraft, som förmår lyfta en lika stor vigt, här 1 , 1400 fot högt, eller, hvilket vill vga. detsamma 1400 I en fot högt. i vilja nu se till huruvida härutaf någon förklaring öfver ersättningen af den värmeförlust solen, genom utstrålning mäste lida, san utletas. Om man betänker att jordklotet med en ofantligt stor hastighet framgår rymden, samt den massa en kula af 1193 mils diameter mäste ega, så inse vi lätt att en alldeles oerhörd mängd af värme måste 1tvecklas, om denna kula med ens bragtes ill hvila. Denna värmeqvantitet är äfven uträknad. Om jordklotet en gång skulle nstörta i solen, skulle dermed så mycket värme uppkomma, som skulle svara mot det värme, som uppkomme vid förbrännivgen af 5400 med jordens volym lika stort klot af stenkol. Fråga blefve då, hvilza verldskroppar vafva vi närmast till hands för att inkasta solen, för att sålunda kunna underhålla less ljusoch värmeutsträlning? Under så nordliga breddgrader, som våra, ir man ej i tillfälle att kunna observera ett ärdeles vackert fenomen, som visar sig vid vorisonten straxt före solens Vpgång och traxt efter dess nedgång; men nära eqvaorn är det alltid synligt. Det visar sig såom en ljus pelare eller kägla ställd sned not horisonten, och hvars längdriktning isar åt det ställe der solen för ögonblicket efinner sig. Detta fenomen har namn af odiakalljuset. Dess natur är okänd. Tvenne issningar om densamma förefinnas : den ena, tt detta zodiakalljus utgör en del af solens tmosfer, till följd af denne verldskropps otation utplattad till em lins. En annan örmodan är, att hvad vi kalla zodiakalljus r ep oerhördt stor samling af smärre verlds;roppar af dylik natur med de meteorstejar, som emellanåt nedfalla på jorden och wilka likaledes uti en stor ring kretsa omring solen. Det praktfulla skådespelet näterna till den 14 och 145 Nov. förl, är, då lenna ring skar jordbanan och en del af lensamma passerade genom jordens atmosfer, san ej bafva fallit ur minnet, Utaf sådant smärre verldsgrus skulle efte ågras förmodan sodiakalljuset bestå. Deas nära grannskap till solen bör göra dem ärdeles benägna att öfverväldigas af solens ttrektion, nedstörta på dess yta, och der örlora sin rörelse och bringas till hvila.s id sammanstötningen utvecklas det värme, lj gär — -rESS EV mu-DR ÖA BAR kh tu 8 MM -—DR