Aftonbladet – 15 juni 1867, sida 3

fl raskade mig för öfrigt icke. Den sunde realism?, som vi norrmän, åtminsone hvac realismen, om också icke hvad sgundheter beträffar, med skäl kunna tillägga oss, kom mer oss belt naturligt att i det befintliga s det berättigade, i uppgiftens lösning se des: ide. Detta äskådningseätt skopar ett inr -1 välbefinnande, men just icke 5å mycken klar. het. Då jag nu i min komedi efter bäste förmåga svängt piskan öfver kärleken och -jäktenskaperna, var det i sin ordning, at , J många skreko på kärlekens och äktenskapet ; I vägnar. Den tankens tukt och dressyr, som I erfordras för att begripa villfarelsen; ha flertalet ingin vår bokdömande och läsande allmänhet blott ofullständigt genomgått.? Orsaken låg dock kanhända icke uteslutande häri, utan lika mycket i en annan -J omständighet, som det kanske kan synas emåaktigt att framhålla, men hvilken, sådana förballandena nä en gång äro i Norge, verkligen har sin stora betydelse. Det var, att skalden lefde bland sina landsmän. De skalder, som i Norge ha kämpat sig fram till något allmännare erkännande af de sina, ha blott nått detta mål äntingen genom att draga sig sjelfva och sin personlighet tillbaka i en mystisk skymning, der de bestämda konturerna icke längre kunde klart skönjas, eller också, såsom fallet t. ex. var med Henrik Wergelsnd och som det nu också till en del är med den af våra skalder, som näst efter hönom har vunnit den största populariteten, genom att hvarje ögonblick kasta sig in i tidens strid, der den var hetast, eröfra entusiastisk hängifvehhet hos många, väcka bittert motstånd och hat Hos några. Det norska samhället, sådant det i andligt afseende kontenirefar big i hufvudstaden, är sö litet, att hvarje enskild åskädare tror sig berättigad att at dem, hvilka uppträda säsom det idealas målsmän, fordra icke blott ideelt tal, utan också ett lif för iden — ett lif, som antinvgen mäste föras i stilla tillbakadragenhet från verlden eller i afbruten strid, för att denne enskilde åskådare skall kunna tro på det. I afseende på den, hvars natur icke ligger åt det hållet, att den kan uppfylla någotdera af de här hårmbda två anepråken, händer det derföre Jätt, att man blir orättvis. Detta var kändelsen med Ibsen. I sin fleråriga verksamhet såsom teaterdirektör lyckades det honom icke väcka de starka sympatier och antipatier, som alltid rikta den offentliga uppmärksamheten på en mans namn, under det att på andra sidan hans författareverksamhet var för mångartad — jag menar här med afseende på riktningarnes iobördes olikhet — för att han skulle kuntia komma i besittning af det andra slags estime, som man, om också sent, likväl säkert ernår genom att tiga stilla. Erkännandet infoon sig först, när ban genom en frivillig landsflykt kom på det afstånd från sin publik, som Kan träda i stället för de båda nämnda vilkoren. Man kan säga, att detta är en ömklighet; — erkännes! Men så är förhållandet, och vi tro, att det har haft.en väsentlig del i det eljest temligen oförklarliga faktum, att samma allmänhet, som är 1866 exalterade sig öfver Brand?, tre år förut gjorde korstecknet vid blotta äsynen af Kjeerlighedens Komedie?, hvilken dock, närmare besedd, mäste sägas vara en ?Brand? n:r(2, endast med den skilnad som härrör af ämnenas olikhet — på ena stället en skildring af brytningen på det religiösa fältet, på det andra en analog af differenserna inom de mera privat-borgerliga, sociala förhällsndena. Redan. deri visar sig analogien mellan dessa tvenne arbeten, att de begge åstadkomma ett otillfredsställande intryck på det icke obetydliga antal läsare, hvilka af ett skaldeverk fordra en bestämd moral?, ett handgripligt resultat, en faktisk upplysning om, att nu har den eller den dygden segrat och den eller den lasten dukat under. Vid båda har man fått de mest divergerande fördlariogar öfver hvad skalden egentligen bar menat med sitt arbete, i hvilken figur det ir, som hasa velat personificera den efter ans åsigt berättisade idten. Alldeles så om det gått Brand med hans strid och unlergång för hans religiösa ider, går det ckså hjelten i 7Kjerlighedens Komedie?, lien unge poeten Falk, med hans tal och trid på erotikens område. En läsare mear, att han dukar under, derföre att hans ippfattning är så storartad, så ideelt sulim; att han i striden för den faller såsom n martyr; en annan röstar för, att skolden war velat visa, huru en sådan utveckling lutligen måste leda till undergång och gaenskap. Till detta slags estetiska materiaism, som går rådvill och tombändt från varje skaldeverk, ur hvilket det icke lycats den att utdraga eit bestämdt moraliskt acit, frestas man ovilkorligen att citera skaljens ord : ss Pe I ?Alt efter gammel Skik oz Tro Skal hver en saadan Digtning jo Med en Moral sig ende. Men aktrots alt mit Hovedbrud Jeg icke en kan finde ud Af denne. Hvis i Moralens Sted man vil Et lidet Raad begjzere, Da kjere Leser: ven dig til Moraler at undvere.? Det kan till och med med en viss rättnätighet sägas vara ett eget företräde hos tt skaldeverk — likasom föröfrigt hos ett istotiskt arbete, en filosofisk utveckling, tt konstverk o. 8. v. — om det i stället ör att lemna läsaren resultatet, moralen ( ullfärdig att slukas snarare väcker till sjelferksamhet, mera antyder än uttelar den estämda tendensen, gilver en sann och griande framställning af iddernas inbördes trid och låter det vara nog dermed. Man an om ?Kjeerlighedens Komedie? ord för rd upprepa hvad som har blifvit yttradt m ?Brand, att ?dikten i det hela taget cke är en tendensdikt — ty man skall ha vårt att uppvisa någon bestämd tanke, som kalden har velat framhålla såsom det slutga, blifvande resultatet — men väl en tenensernas dikt, derigenom att det framstäler dels en strid, dels en vexling mellan betämda, mer eller mindre medvetna tendenar hvilka mara ranracantoraa af än nn