Aftonbladet – 15 juni 1867, sida 3

och ännu mera sjelförtärande dialektisi spetsfundighet, bländas af att stirra efter er obestämd i deel bild af kärleken. När han di emellanåt låter blicken sjunka ned till verk ligheten, till de sociala institutionerna, hvilka denna känsla realiseras, till de tra ditioner och plägseder, vid hvilka den 1 fäst, kan Han här icke få sigte på det rin gaste af det ideal, som nyss föresvälvade honom; han ser endast mörker, andefattig: dom, filisteri. De bakvändheter, som icke ha sin grund i institutionen, utan i deras aselhet, gom profanera den, för dem har han en instinktmessigt skarp blick; öfver dem utöset han all sin begabbelse och dette med så mycket störfre rästii, som denna begabbelse är det korrektiv han, halft omedvetet, använder mot sig sjelf, mot den na turens röst i hans eget inre, som varskor honom om, att äfven hans timme en gång skall slå, att öckså hän en gång skall bli tvungen att antingen böja sin nacke unde; det traditionella oket, åt hvilket hen, när han ser det på andra, blott har hån attbe: stå — eller också bryta med gllt hvad som gör lifvet skönt, isolera sig i sin egen sjelftillräcklighet och då vara säker på, att det går med honom som med den täta fjellbjörken, hvilken växer högre än alla andra träd, men vill så högt att den fryser ihjäl. När då ögonblicket kommer, då han sjelf beröres af denna makt, hvilken han begabbat, kan han, om han antingen är mycket stark eller mycket förhärdad, äfven nu förneka älltsammans och visa det ifrån sig, eller också skall han, om han är så danad som hufvudfiguren i ?Kjeerlighedens Komedie?, ögonblickligen gifva vika, förklara sig öfvervunneh, finta, att med honom är det en alldeles egen sak, hans kärlek skall aldrig, likasom de andras, bli en profanation, hans lif skal digte En Höjsang sterk om Kjerlighedens Sejr, och första gåtgen den då kommer i kollision med verklighetens makter, visar det sig att han sjelf, urhålkad af sin egen skepsis, icke är i ständ att lyfta ett finger till verksamt försvar för den. Fotfästet under honom är blott skör is, den brister, och han sjunker, dock ieke såsom den, hvilken dukar under för sitt eget brott, utan i sin egen inbillning såsom segerherre, hvilken, trots sitt verkliga nederlag, doök har vunnit Cen moralisk seger4, och i fulla tron på att det är den ädlaste sanning, att Som Grav er Vej til Livets Morgenskjzer, Så er og Elskov först til Livet viet, Naar löst fra Leengsler og fra vild Begjer Den flyr til Mindets Aandehjem befriet. Det är tydligt, att en sådan figur, som den vi här lösligen ha skizzerat; och som Ibsen Falk?. hutvudpersonen i ?Kjerlighedens Komedie?, har skildrat i skarpa och betecknande drag, ehuru den icke helt och hållet aller utom det tregiskas område, likväl väsentligen egnar sig för komisk behandling. Ämnet är lyckligt veldt och synnerligen tacksamt derigenom att det gifver anledning att såsom paradigmer för hjeltens filosofiska dunlertal om kärlek och äktenskap föra fram ett helt menageri af äktenskapets och kärekens invalider, hvilka meden nästan naurhistorisk noggrannhet äro skildrade såsom varieteter af den stora klass Si erotiskt afseende förolyckade subjekter, som beäcka en så stor plais af jordens yta. Icke minst roande beter sig i detta me. oferi sjelfva diktens hjelte, herr poeten alk, under det skalden låter honom geromgå den kemiska afdunstvingsprocessen, ir hvilken det slutligen icke blir annat qvar vf honom än den hugneliga öfvertygelse, iom uttalas i slutscenen, nemligen att har jeg end seilet min Skude paa Grund, Saa var det dog deiligt at fare.? Vi vilja endast påpeka detta enda moment, hvilket skalden med den finaste ironi har åtit oss se ini denna etiska dekompositionsrocess och som är så karakteristiskt, att det ir obegripligt, huru man ett ögonblick kunnat äta förleda sig att tro, att Falk är framtälld af skalden såsom en berättigad repreentant för en allmängiltig lifeuppfattning. Jet är i slutet af första akten, der Falk ar kommit upp i en sådan hänförelse, att an plötsligt tager fatt i en af styckets fiurer, grosshandlaren Guldstad, och begär, it denne ett; tuy tre skall förhonom anvisa en Gjerning, men en rigtig stor — Paa Livet lös ja ö Re Guldstad. Naa, gaar de 188 paa Livet, Saa skal de 8e, det gaar på Livet lös. Falk (ser tankefuld paa ham og siger langsomt) Der er i kort Begreb Programmet givet. (udbryder livligt) Nu er jeg vaagnet af den tomme Dös, Nu har jeg kastet Livets store Trerning, Og de skal ee — ja Fanden ta mig! — Guldstad. Fy Band ikke; sligt gjör ej en Flue sky! Falk. Nej, ikke Ord, men Gjerning, bare Gjerning! Vorherres Arbeidsplan jeg vender om — Sex Ugedage spildtes med at gabe ; Min Verdens bygning ligger endnu tom, — I morgen, Söndag, — Hej, da vil jeg skabe! Guldstad. Ja, lad mig se, at de med kfFaft tar fat; Men gaa nu ind 08156 dem först; Godnat! lk. alk. Nej, nu till Daad; forlenge har jeg sovet. ser op til Svanhildes Vindu og udbryder som greben af en stzerk Beslutning!) Godnat, Godnat! Dröm södt i denne Nat; 1 morgen, Svanhild, er vi to forlovet.? I en skarpare ironisk belysning kan man rärligen ställa en menniska än genom att