Aftonbladet – 13 juni 1867, sida 2

?Du är nyfiken, min käre Rifflard?? sade han. ?Mon skall på något sätt fördrifva tiden.? Må göra. Jag är icke omedgörlig. Vet du hvad jag skulle göra vid gatan des Batailles?? frågade hen helt plötsligt. ?Nej minsann?, svarade hans följeslagare, utan att en muskel i hans ansigte röjde honom. Han snade snaran. Herr Jules hoppades att det oförmodadei frågan skulle förbrylla honom. Då han såg att detta icke lyckades, fortfor han: Nåväl! Jag ekall säga dig det.? Herr Jules kallade alla menniskor för du, som han såg för andra eller tredje gången, såvida de tycktes honom intaga en lägre ställning i pariserverlden än han sjelf. Rifflard visste detta. Långt ifrån att på något sätt såra honom, var såledeg denns förtrolighet en borgen, en borgen för trygghet. Jag hör er, herr Jules.? Ex-agenten stod i begrepp att duka upp en historia utan både början och slut. Han trodde att han derigenom skulle på längden upptäcka något spår till förvåning eller misstroende i gin följeslagares anletsdrag. Men han afstod från detta medel. Då han såg att arbetaren fortfarande väntade på honom, beslöt han sig att öppna striden. Således?, sade han och blickade honom rakt i ansigtet, är det en liten komedi, som ni vill göra till lem akter, eller hur, min vän ?? Hvad säger ni? ?Jag säger, min gubbe, att det vore bättre att nöja oss med de två akter, som Di re