Aftonbladet – 13 juni 1867, sida 2

g följd af natorförhåtlanded, den froktlösa mpen fåöt kHvilka man gerna önskar ju örr desto hellr8 försvornen. Det skulle vappt lända någon tiil förlust, om befolkingen bel och hållen utvandrade från nä ra af dessa högt belägna små fjellbygder. ter icke en gång det mest austrärgda arbete ir i stånd att tillförsäkra om mer än från anden i inutnen; och der är efter år misaväxt, öfversvämningar, tjellras ödelägga det illa, som den faltige ipvånareh kan ha lags ;f, så alt hela bygden den ena gängen eter den andra mäste begära fattigundefstöd iels af de närmaste distrikterna, dels, då dessa sjelfva icke äro i lyckligare belägenhet, genom anlitande a! hela landets välgörenhet. Till och med från andra disfrikter än dessa enstaka, af naturen till fattigdom och nöd bestämda, ljuda likväl klagomål öfver ständigt stigande fattigbörda. Man har, och erligen med godt skäl, sökt orsaken härtill i en tillväxt af befolkniogep, som varit starkare än tillväxten i kapital, och mot hvilken således en kimplig emigration var tt naturligt botemedel. Visst är att fattig. börden har tilltegit i en öfverraskande grad. I första häftet af en nyss påbörjad periodisk skrift af Eilert Sundt: ?Blade til Fattigkommissiouerna?, upplyses det att redan för fyra år sedan, år 1863, erfiorcrades endast af de ogentliga fattigkassorna omkring en million speciedaler, under det att summan år 1850 icke hade uppgått till 600,000 spår, eller att efter en annan beräkning ås 1850 på hvarje menniska kom ett bidrag till fattigkassorna af 49 skilling, år 1863 deremotaf 72 sk., en stigning, som icke står i förhållande till tillväxten af de fattiga, hvilka åtpjöto allmänt understöd. Är 1850 belöpte gig nemligen antalet af dessa för hvarje tusental menniskor till 42, är 1863 till 44, en stigniug, som är så liten, att den knappt är märkbar. Men är det i sjelfva verket så, att befolkniogen her tilitagit med en hastighet, med hvilken tillväxten i kapital icke förmått hälla jemna steg, då bör man icke betrakta emigrationen med misströstande blick, utan snarare glädja sig öfver, att för den fattigaste och mest utarmade befolkningen en utväg öppnas att i ett främmande land förvärfva den sorgfria ekonomiska ställning, som moderlandet ännu icke är i ständ att erbjuda den. RE AE vera