Aftonbladet – 12 juni 1867, sida 3

Seså ja! Nu kommer ni på spåret. Jag dänade... Precist.4. Som en liten flicka tUngefär...4 svarade doktor Martel all varsamt. . Må vera, sade hr Jules, som återvann gina sinnen på samma gång som sina krafter, det är alltid pöjsamt för er herrar läkare att hafva praktik ända in i sina rum. Hvad är jag nu skyldig er, min räddare? Ty ni har ju räddat mig, icke sannt?4 tilllade han med ett försök till ironi. På sätt och vis. Ni är-mig ingenting skyldig. Mina gäster ega frihet att blifva illamående, att låta värda sig, att dö till och med i min sjukvårdsanstalt utan några efterräkningar på drickspenningar ät sjukvaktaren.4 SCAnnamma! det är förträffliga vilkor. Så är dett, svarade läkaren, utan att ett ögonblick frångå sin kallblodighet. ?Det är bekantskaper att söka upp igen. Vi torde återse hvarandra.? Det står er fritt.? ?Men, låt se! On jag under afvaktan derpå skulle söka litet reda på mig sjelf. Hvad??? Hvad söker ni?? F. d. chefens för säkerhetspolisen blick flög forskande genom hvarje hörn i salongen. För tusan! Hvad jag söker? Det är inte svårt att ana.? Jag anar det likväl icke.? Hvar är hon?? Hvem? Hon ?? Qvinnan... som var här då jag... tog farväl.? Här fanns blott en barmhertighetssyster.?