Aftonbladet – 8 juni 1867, sida 3

SE ECE SITESELAF SEVESSDRTE BERYL TESBRAERERPEPTe. Kristina Nilsson ooh Jonny Lind. Revue des deux mondes, som förut vari temligen kylig och karg på beröm mot Kristin Nilsson, inaehäller i ein Chronique del uinzaine? för den 31 sistl. Maj en af F. d agenevais undertecknad recension, som gö full rättvisa åt vår berömda landsmaninna Vi meddela här densamma: Den moderna lyriska dramen har kansk i sjelfva verket ingen svårare roll än Ali ces i Robert af Normandie; man skall för eller sednare deri få se fröken Nilsson, son väl slutligen skall öfvertaga hela repertoi ren, så framt hon icke gör det från början hvilket sannerligen vore ett stort efterdöme Fröken Nilsson har en stor tjuskra!t, deri genom att hon är född utom banaliteten utom teatersedernas slentrian. Det ligger hennes ansigte, i hennes af en så sällsyn och ren timbre utmärkta röst, jag vet ick hvad för någonting ärligt och okonstladt som är egnadt att draga till henne verlden: hela sympati. Hon hade koappt debuterat förrän hennes framtid sngaf sig, och detta Viotetta, en courtisane-roll, hvilken tyckes fög: öfverensstämma med de egenskaper, sou utmärka henne; men naturfallenhet och comme il faul? bana sig väg i allt. Pubh ken skänkte sitt bifall ät denna nyhet, och det var verkligen en af de mest intagande sådana. Längre fram hörde man henne Trollflöjten och i Martha. Jag vill icke tal: om Martha, en gehremusik, en lätt, alltfö lätt musik, som har hvarken mer eller min dre värde än ett partitur af Balfe, t. ex Sigenerskar, för hvilken det hos oss endas fattades en Patti eller en Nilsson för att äf ven stiga till heder och värdighet af et mästerstycke. Liten musik!? — svarade er gång Rossini någon, jag vet ej hvilken, ef terhängsen entusiast, som var nog förmäter att vilja inför honom nedsätta kompositörer at Fra Diavolo och Kronjuvelerna — ?men ni måste åtminstone medgifva, att det är li. ten musik skrifven af en stor musikus. Martha är knappt annat än liten musik, och jag tror att man annorstädes än i denna roll bör söka hemligheten af fröken Nilssons hastiga och lysande lycka. Nattens drottnings aria, det är hennes rätta utgångspunkt. Det var en gudomlig uppenbarelse. Denra praktfulla, jungfruliga, säkra, böjliga, i sitt sällsynta omfång jemna, modulerande, på otillgängliga höjder drillande röst gaf för första gången i Frankrike lif åt skönheter, som dittills legat redgräfda i bibliotekerna. I sjelfva Tyskland hade dessa förfärliga höga e, af hvilka de båda arierna hvimla, aldrig underlåtit att utgöra de väldigaste sångerskors skräck. Sie singt Sterne, sade fordom på Mozarts tid en högt uppsatt österrikare om den ryktbara Lange ;ifri öfversättning: stjernor strömma ur Hennes mun?, Yttrandet skulle kunna tillämpas på den nya nattens drottning. Accentens ovanlighet och bismak gjorde också mycket. Denna nordens dotter, denna nattens drottning har på sin panna nordstjer:.ans isiga skimmer, och magneten vände sig genast mot henne. Afltaliens sol hade man nog! Vi ha plockat så många af dessa rosor, myrtnar och nejlikor från Pisas och Florens trädgårdar ochsett dem vissna, att det icke var ett så särdeles stort underverk att se oss med guld betala de nordiska (i originalet står norska) fjellens sällsynta blomma. 4Aldrig i mitt lif har jag träffat på en ädlare, mera äkta och sannare konstnär än Jenny Lind. Hos ingen har jag sett naturliga anlag så innerligt förena sig med studier och med hjertats djupa känslighet. Det kan väl hända, att hos andra en af dessa tre nämnda egenskaper varit i högre grad herrskande ; men deras förening, deras fusion finns aldrig på sådant sätt. Så karakteriserade Mendelssohn Jenny Lind, och dessa fyra ord af den mest behörige domare skildra och förklara -den stora svenska sångerskans individualitet. Det är bestämdt, enkelt och praktiskt såsom en aforism af Göthe. Naturanlagen, d. v. s. den medfödda talenten, kallelsen, den lyckliga gåfvan att uppfata, att begripa allt hvad man måste begripa och veta för att fullborda sin bana — etudier, d. v. s. det mödosamma, progressiva inhemtandet af konstens hemligheter, den intellektuella och fysiska lärotiden, på samma gång reflexionen och öfningen! Att förena dessa båda första vilkor tyckes redan böra förslå för att nå målet. Naiuranlagen och studiernas eröfringar, de medfödda gåfvorna och de, som arbetet förskaffar, huru mycket lysa icke de i första rangen på scenen, af hvilka man icke begärt mera? Läggom nu till denna redan ganska goda lott känslofullheten, drömmeriet, poesien, kärleken till idealet, och vi ha då icke den eller den virtuosinnan, som, gudi lofvadt, alltid finns