Aftonbladet – 8 juni 1867, sida 3

och skall finnas för publikens fmenus pla 21 sirsX, sådana som man kallar Patti, madam Carvalho eller madame OCabel, utan indiv -) dualiteter af en högre ordning, en Pasta, e Malibran, en Jenny Lind. al Utan att besitta sin unga landsmaninna fysiska företräden, egde äfven Jenny Lin mycket behag. Nordens dotter hos henn r lockade och fångade en genast gexom si :J accent, som förlänade det tyska språket ej r obeskriflig mildhet och mjukhet. Likason t-i för fröken Nilsson var den talade dialoge rihenne motbjudande; men i recitativet oci i isynnerhet i sången i egentlig mening fann en beundransvärd klarhet och genomskin Ilighet, och detta utan att någonsin afsakt t tempot, utan att en enda oskickligt för t lupen stafvelse grumlade melodiens genom I skinliga våg. Hennes anletsdrag behagad Jen möjligen icke straxt i början; men mar måste oemotständligt finna henne skön, nä -I hon sjöng en visa från sina nordiska berg eleller en dalpolska. Rösten var för öfrig icke något underverk. Må man föreställa sig en sopran af vanligt omfång med be undransvärda djupa toner, med ett mellan. register utan stor prakt och med sitt bäste välljud i de höga tonerna. Jenny Lind inträdde på scenen, den första tonangifningen var beslöjad, derpå skingrade sig det lätta töcknet, och det vardt Jjus. En takt, en beundransvärd smak, en orubblig effektI säkerhet, en stor maestria i formen och på lsamma gång den mest sympatetiska originalitet; hvarken italiensk eller tysk skola, Jutan svenskan Jenny Lind! Hon kolorerade loch pyancerade bättre tän någon, excelleIrade i att diminuera tonen, ökande och I minskande den, musik-konstnärinna ändain Ji den mest dramatiska situationsrörelse, beherrskande sig på entusiasmens höjdpunkt, förstående lika väl att leda sin geste som sin andhemtning i tygeln. Hennes repertoire omfattade alla stilar, och åtskilliga stycken på denna repertoire ha genom henne uppnått ett ideal af utförande, som man svårligen skall återfinna — arian Nåd! i Robert af Normandie t. ex., kavatinan i Friskytten i tredje akten, ziguenerskans rondo och den konserterande trion för sopran och två flöjter i Vielka, sedermera hos oss Nordstjernan. Naturliga gåfvor, förstånd och känsla, af dessa skatter, dem Mendelssohn ärade hos Jenny Lind, har dessa dagars svenska en god del, och måhända är till och med hvad de naturliga egenskaperna beträffar fördelen på fröken Nilssons sida. Aldrig hade enny Linds röst denna styrka i omfång och vibration, d och 9 är denna i sitt sammanhang utomordentligt jemna och lika röst herre i första och andra registrets passager. Intonationen är alltid riktig, och hvad de gamla italienarne kalla attacca af en oförliknelig bestämdhet. För öfrigt har fröken Nilsson de flesta af dessa egenskaper gemensamma med Jenny Lind, de äro på sätt och vis karakteristiska dreg för svenska röster. I folkvisorna, som hon sjunger, gränsar det sätt, hvarpå de båda registrens toner så till sägandes kastas upp i luften och plötsligt åter uppfångas i flygten, till underverk; en kinesisk jonglör kastar icke sina glaskulor med mera färdighet än: hon låter sina g och a öfver linien studsa mot första registrets An och Ön. Vi vilja nu öfsergå till denna rösts uttryck, till herrligheten af den klangfullhet, som finnes: deri.. Jag talar icke om hennes uthållande toner, ty äfven detta är tydligen ett raceprivilegium, som Jenny Lind egde till fullkomlighet; men det finns i denna ovanliga organ omvexlingar i klangfärg, hvilka, väl använda, kunna göra oerhörd effekt på teatern. I mellan-oktaven t. ex. från Ad under linien till d på fjerde linien besitter fröken Nilsson egenskaper i afseende på andhemtning, ton-uthållning och utdraget diminuendo, som äro högst sällsynta hos qvinnor, och till på köpet hvilken sällsamhet, hvilket mysterium i detta röstens register! Man skulle ibland kunna kalla det en röst, som är en gengångare, det är någonting spöklikt, jag vet icke hvilka fördolda effekter af skräck, af elektriskt ljus... Rachel besitter ironien ; denna skandinaviska röst har sin tragiska accent den också. Fasan, det hemlighetsfulla, se der dess utmärkande d:ag, det gäller att förstå att begagna det. För öfrigt samma jungfruliga karakter som bos Jenny Lind, med en nyans af skygghet dertill. Och hvilket företräde dessutom för en ung sångerska att ha bildat sig i Paris! Hvilken öfverlägsenhet för en uppblomstrande och redan på framtid rik talent att få inträda i artistlifvet genom denna till verlden öppna port! Af dessa Dalarnes blommor, som utgjorde Jenny Linds soirebukett, har naturligtvis Kristina Nilsson bevarat de mest tjusande — Uppbjudning till dans, hvilken, öfversatt på franska, heter le Bal, och andra poetiska visor med ett obeskrifligt trängtande uttryck. Hvad äro väl våra romanser och chansonnetter mot dessa suckar från fjellet och den isbelagda sjön? Då man med hänryckning hör dessa obekanta rytmer sjungas af den mest ovanliga och rena röst, rodnar man ö!ver så många musikaliska uselheter och plattheter, på hvilka Paris sätter sin hallstämpel och som derpå gå ut att förpesta verlden. (Forts. följer.) Ane T FIKON AA FRYS TEPR TTR RTERIFA Från djupa B till trestruket