Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 3

I Statsekonomiska grillfängerler. Vv. sg 8 al Liksom mången älskar att tro och föreo I gifva det en af de förnämsta anledningarne a till det öfverklagade onda varit en yppig. ; het, ett slöseri, som, med undantag af det a oförnekliga slösandet med tid och ord, visa serligen icke iunnits ens till en bråkdel af ålhvad man påstått; så har ock mången re formator velat anse en ihållande penningt) brist såsom ett suveränt medel emot detta onda, emedan denna penningbrist skulle framtvinga en artificiel sparsamhet, hvilken med tiden kunde blifva en vana. Hvad slöseriet beträffar, äro vi öfvertygade att flertalet af de s. k. slösarne skulle genom -J ett rätt användande af sin tid och sina tillgångar, ett helsosamt försakande af fåfän-Igans och lätjans påhitt, ej blott utan skada, I men till allmän och enskild båtnad, kunna .Iha offrat vida mera än nu för verk. .liga nöjen och njutnivgar, nemligen för så-.dana som välgörenhet, konst och vetenskap erbjuda; och hvad det sngifna botemedlet för det inbillade onda beträffar, torde det kanske kunna intressera en och annan läsare att se hvad den gamle hedersgubben Lanzerus, i en med Patriotiska sällskapets I stora pris belört skrift, derom yttrat. IL. ; säger nemligen: ) Jag har väl hört finance-pratare påstå, att i syppigheten säkrast hämmas genom penning.I?brist, men denna operation förekommer , ?mig lik den, att hugga benen af soldater.7na, på det de intet skola rymma.? (Se ILaneeri Försök om Europeiska och isynnerhet . Svenska folkets seder och beskaffenhet. Sthm, 11788. Sid. 98.) ) Men huru skall man bete sig för att jordI bruket må rätt bära och löna sig? Ja, detta I vore ett täflingsämne värdt ett stort pris. Men intilldess en sådan prisfråga må blifva af vår landtbruksakademi eller något väl färdsutskott framställd samt vederbörligen I besvarad, må det icke vara förment en, som licke tilltror sig någon pristäflan, att berätta Jen anekdot, som står med denna fråga i nära sen manhang och förefaller oss såsom mycket illustrerande. För icke så många år tillbaka lefde i Stockholm en gelbgjutare-ålderman Wibom, hvilken, sedan han på sitt yrke förvärfvat en för den tiden ansenlig förmögenhet, beslöt att köpa sig en landtegendom och köpte Hufvudsta. Mången Stockholmsbo torde ännu minnas såväl gubben W., som de hemska sägner, hvilka nedsatte värdet på Hufvudsta; alltifrån Jöran Perssons tid — hette det — och ännu mera sedan mordplanen mot Gustaf III der uppgjordes, skulle ingen egare eller arrendator der haft eller kunna påräkna någon trefnad. Det säkra är att egendomen var i hög grad vanhäfdad och a.t mer än en arrendator eller egare af Hufvudsta blifvit bragt på obestånd. W. hade förut aldrig befattat sig med jordbruk, men var en praktisk man, som förstod att inhemta och följa goda råd, hvartill kom att ban egde mer än tillräckligt förlagskapital. Han bragte snart egendomen i godt skick och skördade vackra grödor. Vid ett landtbruksmöte — antagligen 1818 på Stallmästaregården — var äfven W. närvarande, men endast såsom åhörare; på talare fanns ändock god tillgång. Der ordades vidt och bredt om jordbrukets betryckta ställning, om statsmakternas skyldighet att taga modernäringen — d. v. 8. de skuldsatta jordbrukarne — under armarne, om behöfligheten af rikliga lån o. 8. v., alldeles såsom ännu i dag; och eedan man talat sig trött, pauserades vid en lucullisk middag, efter hvilken man skulle fortsätta diskussionen med förstärkta krafter. En af mötets ledare — efter berättelse baron S—n — skulle då ha uppmanat W. att yttra sig, SIngen at oss4, berättas friherren ha yttrat, har inom lika kort tid vunnit och visat så vackra resultater som ålderman W.: en vanhäfdad egendom har i hans hand blifvit nära nog en mönstergård, med de vackraste grödor, den vackraste boskap, den största behällna afkastning. W. uppmanades att förklara detta underverk och uttala sin mening om vilkoren för ett förmånligt jordbruk, W. prutade emot, ville undskylla sig med sin korta och ringa erfarenhet, men efter fortsatta uppmaningar säges han hafva yttrat ungefär följande: Ja, om jag skall yttra min ringa mening, så behöjver jordbrukaren, för att med fördel drifoa sitt yrke, först och främst kunna betala sin egendom och så hajva tillräckligt förlagskapital. Det berättas att frih. v. S. skall hafva utbrustit: YJa, mina herrar, vi bafva talat vidt och bredt or:kring ämnet, men gubben W. har slagit hufvudet på spiken.4 Vi vilja ej ikläda oss ansvaret för anekdotens sanning i hvarje detalj, eller att precist i dessa ordalag talats och svarats. Vi kunna detta så mycket mindre, som vi hört anekdoten kanske ur en tredje eller fjerde hand. Men deremot äro vi förvissade var . We erkänna den sanningskärna, som ligger i den lilla berättelsen. Ännu i dag torde gubben för de jordbrukare, som icke köpt mer egendom än de förmått betala och hvartill de egt förlagskapital — de som från början icke skuldsatt sig eller kastat sig in i vigilansens strömfåra — hafva konjunkturerna visserligen icke varit dåliga. Men Om någon köper, vare sig jord eller annan egendom, utan tillgång att betala, köper kanske mindre i afeigt att behålla än i hopp att: snart kunna åter sälja med vinst; så har han köpt på viost och förlust, och anspråket att statsmakterna skola mellankomma för att hjelpa honom: från sin miss-spekulation, förefaller lika vanvettigt, som om statsmakterna skulle yrka på att få tillgodonjuta hela vinsten af den enskilda spekulationen, i fall denna slagit ut efter spekulantens gladaste förhoppningar. Men om äfven ropet om jordbrukets betryck är osannt eller öfverdrifvet, onekligt är dock att penningbrist — eller, hvad som är nästan värre, brist på förtroende — råder inom affärslifvet. Återstår att upptaga och granska några af de allmännast föreslagna botemedlen mot det onda. Det vore en orimlighet att af lagstiftningsåtgärder vänta allt, eller att fordra alit af regering och representation, för häfvande af ett ondt som i sanning för sitt botande kräfver hela folkets krafter. Men lagstiftatt hvar förnuftig menniska skall fatta och W:s här åberopade sats visa sig hålla streck :