Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 3

om magistraten och siadens alaste Uttryck -lligen åtogo sig skyldigheten att kapital oc! I ränta å utsatta tider återgälda? (d. v. 8 l underkastade sig att låta nästsammanträdande . Iständer bestämma det årliga amorteringsbe loppen). nder den med anledning af detta betän I kande förda debatten på riddarhuset upp: trädde tvenne gemensamma krafter mot låne: i I förslaget, nemligen dels den der bildade op I positionen mot regeringen, dels de som an gågo att Göteborg, ?som inlåtit sig i svind: lande spekulationer, icke tagit vara på den stora handelsvinsten under den goda tiden, och antagit engelska lefnadsvanor i stället för att bibehålla de gamla svenska plägsederna? — för hvilket allt staden nu borde korrigeras. Dertill kom de, som, anseende det principvidrigt att banken gjordes till en undesättningsanstalt, strängt höllo på ?myat väroets upprätthållande?, men dock voro benägna att om denna princip skulle rubbas, då anvisa så mycket som möjligt af ban: kens disponibla medel till utlåning på diskonträkning, behöflig med hänsyn till den allmänna förlägenheten efter diskonternas fall. Hr O. F. Påklman, tillhörande oppositionen, men så intimt fästad vid kronprinsens person, öppnade debattea. Han behandlade strängt utskottets vankelmod, dess underlåtenhet att bestämdt tills eller afstyrka den kongl. propositionen, i begge fallen frisägande sig från det moraliska ansvaret om ständerna fattade ett skadligt beslut. För egen del tvekade han ej att säga: bankens tillgångar medgifva ej att lemna den äskade försträckningen. Med honom förenade sig frih. Axel Hjerta, hvaremot frih. Fredrik Hjerta trodde att utskottets första betänkande innefattade en tillstyrkan af lånet. Nu gällde det blott att bestämma vilkoren. Hr Påhlman begärde återigen ordet, yrkande ånyo bestämdt afslag och erinrade huruledes vid alla föregående riksdagar enmälan blifvit gjord om låneafskrifningar på av af gäldenärernas obestånd, och var ullt förvissad att förhållandet skulle blifva enahanda med detta lån. Ridderskapet och adeln afbidade med högsta inquietude? — skrifver författaren till de Panteckningar? från åtskilliga riksdagar gom vi förut citerat — ?att landshöfdingen grefve v. Rosen skulle begära ordet. Hans reputation bäde på riddarhuset och i Göteborg dependerade på denna sensibla saks sfgörende. Lendtmarskalken riktade flera gånger sina blickar på grefven, som likvisst satt orörlig på sin plats. Andtligen reste han sig upp och sade med hög röst: ?Herr grefve och landtmarskalk?, förblitvande stående. Två talare, som voro i tur att yttra sig, afstodo genast. I anseende till en giktkastning på ena knäet hade han svårighet för att stiga pp på bänken, men dit upplyftad af tvenne hans grannar, höll han ett lysande tal och tilltvingade sig äfven motståndarnes gard.? Han sade sig aldrig skolat våga begära den kuugliga propositionen i ämnet, om dermed åsyftats att hjelpa några enskilda ersoner. Dessa måste gå under om statens ästa kräfde det. Men nu gällde det att förekomma ett helt samhälles upplösning — det gällde rikets andra handelsstads framtid. Stadens bekymmersamma ställning hade uppkomrosit af flera orsaker. Den hade under den fördelaktiga perioden inköpt förra Ostindiska kompaniets lägenheter för 133,000 rår banko, och återstoden af stadens skuld, 170,000 rdr, hade uppkommit genom nödvändiga reparationer på dess publika byggnader. I dessa hade de enskilda fordringsegarne fått inteckningssäkerhet; men flera af dem och deribland en som hade att fordra 45,000 rdr, hade uppsagt sina lån och yrkat på pantens försäljning, emedan de sjelfva voro i yttersta behof af penningar. Öm dessa byggnader försåldes, så blef staden urståndsatt att utgöra sina onera. BSåldes kasernen, så kom inqvarteringskostnaden att årligen uppgå till 26,000 rår bko, hvilka, emedan stadskassan saknade medel, måste uttagas hos stadens innevånare; men följden deraf skulle blifva att de få förmögna flyttade bort, ?då endast bankruttörerna stannade qvar, till hvilka hvarken utlänninger eller egna landsmän kuade gitva något förtroende?. På lånets beviljande berodde således Göteborgs framtida bestånd. Den erbjudna säkerheten var klanderfri, ty stadens publika byggnader voro värda 600,000 rdr. Inträffade en bättre konjunktur — ?hvilket ju icke borde anses såsom alldeles otänkbart, huru aflägsen den än kunde vara, och ehuru dermed sannolikt kom att dröja en mansälder? — så kunde lånet lätt återbetalas successive ; men äfven i den ofördelaktigaste ställning skulle det låta sig göra, ty uti konkursmassor funnos 150 hus af betydligt värde, hvilka, om de säljas till underpris, skola sätta de nya egarne i tillfälle att erlägga de utskylder som staden fordrar. — Afven på befintliga billighetsskäl ansåg sig tal. böra yrka bifall för framställningen. Flera sndra städer hade erhållit undsättningslån, och det som Göteborg nu sökte stod i rätt proportion till dem som beviljats ifrågavarande städer. — ial. ansåg sig icke heller bryta mot grannlagenheten då han erinrade derom att Göteborg i sin välmakt icke undandragit sig att biträda staten då den varit i förlägenhet; sålunda hade staden under regenttiden gjort stora sammanskott för svenska flottans utrustande; till det lån som 1813 skulle upptagas för statens räkning subskriberade Göteborg 326,000 rår bko, deraf 120,000 rdr tecknades på en enda dag; en annan gång tecknades 22,000 rår på en enda förmiddag till fonden för ett militärhospital. Tal. slutade med en varm uppmaning att icke afslå lånet. ?Då grefve v. Rosen slutade att tals, och gkulle nedstiga från bänken var han så af sinnesrörelse och ansträngning fatigutrad att han nedsjönk på bänken och vatten måste honom serveras? — yttrar den ofta citerade riksdagsantecknaren. — Hans vänner bletvo mycket inquieterade öfver hans befinnande och supplicerade enträget att han icke vidare i diskussionen skulle deltaga, lofvande alt assistera honom. Men han svarade, ehuru med matt röst: jag skall kämpa till slut, och ingen skall säga att jag retirerat för öfvermakten.? Hr J. af Wiogård och frih. L. Boije förenade sig, med grefve Rosen; frih. B. upptog särskildt till besvarande hr Pählmans angilna faktum, att lånets afskrifning framdeies skulle påyrkeas. Hr Joh. Mannerstam befarade, att om stadens förfall stode så nära som grefve von PD oc ri 8 Ah älla dan aka unna nd