Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 3

joss äro hancet och teknologi gemenliIgen alldeles obekanta för domaren. MåThända skulle denna olägenhet till någon Idel kunna bjelpas genom att, för tvister Jeom rörde kommersiella och tekniska områIden, vid underdomstolarne adjungera några årligen ur handeln och näringarne valde biTsittare, på hvilkas upplysningar om gammal häfd och allmänt antagna handelsbruk domaren egde att fästa tillbörligt afseende. ) Ett upphäfvande af bysättningstvånget Iskulle otvifvelaktigt äfven bidraga att stäfja Ikonsumtionskredit och vingleri; och endast ockraren skulle dervid kunna förlora. Ur rättslig synpunkt lärer väl ock bysättning för skuld 1) aldrig kunna försvaras: må man från den skuldsatte i laga ordning taga allt hvad han eger i löst och fast, ja till ochmed kläderna — allt sådant han kan ha åtkommit för de penningar han lånat, de varor ban borgat; men den personliga friheten får icke vara en handelsvara, henne har han icke kunnat köpa för lånvgifvarens penningar. En större skyndsamhet i exekutiva mål skulle ock vara önsklig: särskildt skulle ett lagstadgande, hvarigenom ränta för intecknadt skuldebref kunde, vid uraktlåten betalping, uten omgång uttagas genom vederbörande underexekutor, sannolikt mycket stegra begäret efter inteckningssäkerhet, göra inteckningar vida lättare diskontabla: endast ett fåtel slarfvare skulle kunna ha olägenhet af ett dylikt stadgande; för flertalet af redbara låntagare skulle åtgärden sannolikt medföra lättade låneutvägar och minskad ränta. En förändring i banklagstiftningen torde väl, förr eller sednare, blifva framtvungen. Vi erkänna villigt vår ringa bekantskap med hithörande frågor; och framställa således, utan något anspråk på rätthafveri, vårt förmenande att hopkopplingen af riksbanken med privatbankerna länder begge dessa slags banker, likasom allmänheten, till men ; och då de olika bankinstitutionerna väl ej sammanhänga såsom de Siamesiska tvillingarne, torde skilsmessa lätt kunna vinnas. Riksbanken skulle då undgå att — såsom nu åtminstone kan inträffa — kännbart störas i sin fria verksamhet genom enskilda bankers oberäkneliga operationer; för att nu ej tala om de störande ingreppen från hypoteksföreningar och sjelfva riksgäldskontoret; och de enskilda bankernas åläggande att hålla en skälig silfvervaluta — att utvexla med mynt — skulle visserligen icke minska cirkulationen af deras sedlar eller postremissvexlar, men sannolikt verka afslutandet af det inbördes krig som dessa banker nu föra för spridningen af egna och undertryckande af hvarandras sedlar. Och om, uc ett eller annat skäl, riksbanken skulle minska sin sedelstock, skulle ea dylik äåtgärd icke ovilkorligt, liksom nu, framtvinga en mångdubbelt större indragning af de enskilda bankernas sedlar, en allmäv stympning. Ordnandet af en inhemsk fonderad skuld blir, förr eller sednare, en oafvislig nödvändighet, om man eljest vill emotse möjligheten att någonsin blifva qvitt sin utländska skuld och undvika ytterligare skuldsättning. En inhemsk statsskuld kan otvifvelaktigt ordnas till allmän och enskild båtnad: hede väl ock, långt före detta, kommit till stånd, om ej öfverdrifna fantasier i denna riktning af en C. A. Agardh, en M. Björnstjerna.och andra — fantasier, så förledande att de tjusat till och med ett så utmärkt hufvud som framlidne presidenten Skogman — skrämt upp mången, hvilken motarbetat sjelfva bruket af fruktan för missbruket och för ett hotende fåntastvälde. Mången hyser stora förhoppningar på en genomgripande ändring i tull lagstiftningen. Efter vår öfvertygelse skulle hvarje brådstörtad förändring häri vara en riksolycka, dubbelt svårare om hon innebure en återgång till höga tullar, med sina demoraliserande bihang af lurendrejeri och tullförsnillning. — Men ännu orimligare vore alla öfverflödsförordningar?, såsom dessa, mot ypigheten riktade lagar af ålder träffande rukat nämnas. Dem, som älska ett godt skämt, hänvisa vi till den bekanta skriften ?Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla frånska monarkien?, Stockholm 1797, hvilken lyckligt passerade den tidens trumpna censur. HSärskildt rekommendera vi denna lilla skrift hos våra resp. tidningsredaktioner. Här må blott, apropos om öfverflödsförordningar, derur införas en kort smakbit. Efter att hafva anställt en jemförelse emellen direkta och indirekta skatter samt talat om deras inbördes fördelar och olägenheter: efter att sedan hafva antydt huru mycket lättare en faderlig, omtänksam regering har att på indirekt väg indrifva mångdubbelt större skattebelopp än på direkt väg, äfvensom svårigheten att kontrollera de förra, jemförd med lättheten att kontrollera de sednares både belopp och användning; och efter att hafva anvisat utvägar att åtkomma skatter 2) och bereda ständigt nya utvägar samt upphjelpa de inhemska näringarne, föreslår förf., bland annat, ett förbud mot alla engelska manufakturvaror. Härvid möter dock? — heter det — en betänklig Pomständighet. Fabriquerna äro i högsta lägervall när förbudet tager sin början, och de böra dock genast kunna lemna så mycket varor, som fordras för hela npationens behof. At afhjelpa denna svårighet, vill jag föreslå en utväg, som väl icke bör förkastas blott derföre at den är ny. De kläder, söm de Franska Fruntimren nu bruka, äro ofanteligen vida, och öfverskrida oändeligen det quantum tyg, som til en mensklig kropps betäckande erfordras. Sådant är ju ett skadligt öfverflöd, som kan förbjudas. Fastställes då en drägt, hvartill hälften eller två tredjedelar mindre tyg blott åtgår, så kan man följaktligen af en klädning efter det öfverflödiga få två eller tre af det lagliga modet, och då behöfver man icke så genast anlita Fabriquerna. Dessa få tid på sig att tillverka, och emåningom kommer allt i sin Pordentliga gång. Vinsten af en sådan klädesordning måste blifva otroligt stor. Om Pvi antege at fullväxta qvinspersoners antal ?i Frankrike bestiger sig till 10 millioner, och öfver hufvud beräkne, at hvar qvinna 1) Häktning för svek och bedrägeri må ej förblandas med bysättning. ) En eller annsn indirekt afgift skulle, utan tvifvel, kunna fastställas, utan att allmönheten synnerligen märkte det, då man visste begagna sig af gvnnande koniunkturer. Nr