Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 2

Ah! han är er vän!4 Intim, doktor! Jag håller utaf honom som en bror.4 Min kompliment för er båda4, svarade doktor Martel med ett artigt leende. Herr Jules skulle blifvit förargad om han icke velat se sista akten af den lilla komedi som han kpelade för sig sjelf. Han var fullkomligt säker på sin sak. Allt förebådade att doktorn skulle se sig tvungen att förneka sig sjelf eller med skam draga sig tillbaka. Herr de Mauclerc, som f. d. polisagenten nyss lemnat vid gatan des Batailles, i Chaillot, kunde icke med mindre han hade en annan sig sjelf, en dubbelgångare, på samma gång befinna sig vid ellee des Veuves hos doktor Mertel. . Men under föregående scen hade läkarens uppsyn varit så enkel, så naturlig, att herr Jules leddes på villospår, trots all sin slughet, trots allt hvad som talade emot hans motståndare. ?För fan!? mumlade han, ?en sådan muntergök!... Ja, men huru skall han draga sig utur det här? Jag nöjer mig icke med att Be... jag skall göra som Thomas, jag måste taga derpå.? oktorns röst störde honom i hans reflexioner. Kommwer ni, min herre? Jag är till er tjenst.? Herr Martel ringde. En betjent kom in, bärande en ljusstake. Doktorn sade till honom: Josef, lys oss. Vi gå till rummetn:r 9, till den sårade från i natt? Betjenten gick förut. Herr Jules lät föra sig framåt. Han begrep alldeles ingenting. Doktor Martels sjukvårdsanstalt var en