Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 2

STOCEHOLM den 6 Juni. Under det man med enledning af åtskils ga monarkers sammanträffande i Paris lofar sig de lyckligaste rosultater för fredens bearande, och under det helfofficiella preussiska lad uttala sig för en betydlig afväpning, d. v. en reduktion af den stående armåstyrkan, pen endast under den förutsättning, att rankrike må göra början dermed, lyda nderrättelserna från Frankrike allsicke så om skulle vederbörande der göra synnerlig äkning på, att ett den varaktiga och orubbiga fredens tidehvarf nu inträdt. inom den ranska krigsministören herrskar nemligen ortfarande ena utomordentlig verksamhet. darskalk Niel har genom ett cirkulär till heferna för alla artilleriregementen befallt, tt dessa visserligen skola sättas på fredsot, men endast så till vida att antalet af idhästar för hvarje regemente reduceras till. 50 å 820; och detta står i sammanhang ned en ny formation af artilleriet, enligt vilken de hittillsvarande ridande artilleriregementena skola sammansättas af 7 ridande och 5 fotbatterier och de hittillsvarande fotartilleriregementena af 5 ridande och 7 fotbatterier. Alla gamla g-vär omändras till bakladdningsgevär efter ett hittills hemlighället system, som icke är detsamma som Chassepots, och som är betydligt billigare än detta, och man hoppas att inom få månad: r få hela antalet färdigt. De nya småkanonerna, hvilkas konstruksion hemlighålles, ha blifvit fördelade på infanteribataljonersa. Nya manövrer ha blifvit införda för kavalleriet, hvarigenom det olir i stånd att skyndsamt bemäktiga sig kanoner, som för ett ögonblick blifvit öfvergifna af sin servis och betäckring, och för detta ändamål ha sinnrike, bespänningspersedlar blifvit inrättade, Äfven på flotans utrustning och srecielt dess förseende med nya handvancn arbetar man oförtrutet. Afven i TySelend är man för ingen del overksam i denna riktning. I Preussen sysselsättex man sig oförtrutet med organisaionen af den nordtyska förbundsarmen. I de sydtyska staterna arbetar man med ifver på att införa det preussiska systemet. Det var utan tvifvel insigten derom, att dessa staters försvarsväsen ännu stode på så brist fällig fot och att derföre en fransk armå, som på detta håll ginge öfver Rhein, inom kort skulle kunna besätta Stuttgart och Miänchen, det var, säga vi, insigien härom som hufvudsakligen torde hafva förmått den preussiska regeringen att för ögonblicket i någon mån gifva efter i den luxemburgska frågan. Det är för öfrigt temligen väl kändt af alla, som något följt med den sednare tidens politiska tilldragelser, att det spända förhållandet mellan Frankrike och Preussen icke beror på den jemföreleevis obetydliga frågan om Luxemvurg, utan har en långt vigtigare : rund. Preussen vill med sig i fråga om utrikespolitik och försvarsväsen helt och hållet assimilera de sydtyska staterna. Frankrike åter, som redan tycker sig i det nordtyska förbundet ha fått en alltför farlig granne, vill icke medgifva en sådan assimilation. Hvad åter angår Ryssland, som utgör en så betydande faktor i fråga om bevarandet af den europeiska freden, så har man på sista tiden genom officielta och officiösa uttalanden tillräckligt erfarit, att denna makt för sin del är mycket böjd för afslutande af en ny he——— lig allians, innehållande garantier för den eviga fredenX, men endast på det vilkor att den fredstraktat, som afslöts i Paris 1856, underkastas en nödig revision, hvarigenom de förödmjukelser för Ryssland, som densamma innehåller, utplånas, och väg banas för en sådan lösning af den orientaliska frågan, som i någon mån kan tillfredsställa Ryssland. Huruvida vestmakterna kunna inlåta sig på en sådan revision är en fråga, som det torde vara obehöfligt och onyttigt att vidlyftigare diskutera. Att Monitören ou, med anledning af monarkernas möte i Paris, producerar en artikel, hvari talas om den borgen för fred och godt förstånd, som detta sammanträffande innebär, är helt naturligt; man är van vid sådant under dylika omständigheter. Vi önska uppriktigt, att dess ordande om fredens välsignelser och om Europas behof af inbördes sämja och ostörd fredlig utveckling mätte vara så vältaligt och gripande, att det uppmjuker sjelfva hr v. Bismarcks föga blödiga hjerta, att det kommer czaren att uppgifva alla panslavistiska planer och all åtrå efter Konstantinopel, samt slutligen gör de franska marskalkarne och Napoleons öfriga omgifning entusiastiska för freden och för den olitik, som söker landets styrka i inre frihet och sjelfstyrelse. Men så varmt vi än önska detta, våga vi dock icke säga att vi hysa några mycket säkra förhoppningar i detta hänseende. Vi ha hört sådant åtskilliga gånger förr och vi ha sett, hvad som derefter inträffat. Vi tro oss icke kunna tillmäta Monitörens fredsmanifest, hvarom dagens telegram talar, synnerligt större betydelse, än Nopoleons för åtskilliga år sedan gjorda högtidliga uttalande: I Empire ce est la paix! Frågan om allmän afväpning, d. v. 8. en reduktion i den allrastörsta skala af armås erna, som utsuga folkens must och komma välståndets källor att utsina, är en fråga, som icke kan falla; hela den europeiska utvecklingen, den andliga såväl som den ma. teriella, måste närma oss till detta mål; det kan först då till fullo ernås, när de europeiska folken, erkännande hvarandras rätt till frihet och sjelfständig inre utveckling, så att intet spelar förtryckare öfver det andra, förena sig uti en stor union, Europas Förenta Stater, gom genom sin författning och genom den makt, hvarmed de kunna föra civilisationens och humanitetens talan, göra krigen omöjliga. Men så länge man icke hunnit derhän, torde man ha myc ket grundade skäl att antaga att krigisks nn RR FC CT