Aftonbladet – 4 juni 1867, sida 3

ot) Maj för kåren gifven bal, som bivistades af ;, prins Oscar, presidenten för prinsen presentIterat dem af de deputerade som han efterelhand mötte, och att prinsen dervid skulle ha dragit sig till minnes namnet på en af n dessa herrar och erinrat honom om att det ivar tillsammans med en af hans slägtingar som prinsens farfar gjort sina första fälttåg ; hvarpå den deputerade skulle ha svarat: Ja, min prins, och det är med minnet af båda man för Palais-Royal-teatern skrifvit den lilla vackra pjesen le Camarade de lit.? Hvarefter prinsen med mycket intresse gjort sig underrättad om den presenterades familj, om hvad det blef af hans farfars fordna kamrat, m. m. Der ser man hur den allting sammanjemkande och försonande tiden förändrar och mildrar åsigterna. Carl Johan skulle väl aldrig tänkt sig möjligheten af ett sammanträffande mellan sin sonson och en slägting a I till grenadieren Thiebault, och hvarvid den ; I förre helt glädtigt skulle bringa på tal I denna försmädliga Camarade de lit, som uttl gjorde salig kungens fasa. Två upplagor tlaf den förhatliga pjesen blefvo på sin tid -l inköpta för Sverges räkning, och en fransk I minister vid svenska hofvet reste för samma -l orsaks skull i vredesmod härifrån efter ett .Juppträde med den hetlefrade gamle kungen, rI hvilken i nämnde vaudeville råg en skymf mot sin person och en hotelse mot monarkien! Det är den om svenska historieforskningen högtförtjente, med franska akaI demiens stora pris för en bok om Gustaf e den tredje och hans hof nyligen belönade I professor Geffroy vi i denna uppgift följa. -I Crusenstolpe åter releverar i ?Stamfadrens .Jantecedentia? efter franska tidningen Le .I Temps det historiska faktum, som skall ligga till grund för ?den lilla vackra pjesen?: kamratskapet mellan soldaten Bernadotte Toch soldaten Thiebault, hvilka under fältI tågen i deras ungdom skulle ha delat samma tält, samma säng och varit de förtrognaste vänner tills deras banor skildes, då den ene vännen under sina lysande ödens fullbordan begripligtvis förlorade den andre ur sigte, men då denne vid ett tillfälle många år derefter gjorde sig påmind ännu hade den godheten att erinra sig hans namn och att skicka honom ett par hundra francs, eom den måhända på en adjutantsplats eller förvaltarskapet öfver en al dc kungliga egendomarne i Norrland syftande vapenbrodern med förakt kastade — i Maasfloden. På detta historiska faktumX, som redan från början stöter en smula på mast och hvaraf den segrande vederläggningen af kamrer Svederus utan tvifvel förvaras bland Carl Johans förbundets handlingar, ha hrr Emile Vander Burch och Ferdinand Langle byggt sin pjes, hvilken uppfördes på Palais. Royal-teatern för första gången den 10 Maj . 1833; det just var således på densammas årsdag som presidenten Schneider gaf sin bal. : Stycket spelar i Sverge, hos grindvaktaren vid parken ull ett kungligt slott långtifrån ) Stockholm. Grindvaktaren, hvilken, Xenligt : bruket här i landet, äfven drifver krogrörelse och har rum för resande, hyser för !! tillfället en fransk snickare, Thiebault vid j! namn, hvilken genom sin hemlighetsfullhet i mycket intrigerer ortens myndighet, borgmästaren. Hans ärende är eljest att ännu en gång träffa en f. d. landsman och kamrat, som blifvit en rik och mäktig man i sitt nya fosterland Sverge. Med kamratskapet förhåller det sig så, att Thiebault icke alltid varit snickare, utan är ten gammal l! soldat af denna stora franska franska armå, för hvilken våra mödrar voro sä rädda och , om hvilken våra fäder aldrig talade utan l, med blotfadt hufvud. — SVär konung Öarl 1 JohanX, erinrar den person, för hvilken l! Thiebault yppar sig, har sjelf länge till l! hört denna stora armå.4 En stund derefter ; kommer konungen inkognito till slottet, in-, träder på krogen, biir igenkänd af sin ung-1 domsvän och känner å sin sida äfven igen ! honom, de båda vännerna uppfriska sina l! minnen, den gamla förtroligheten återfödes, de sätta sig att supera tillsammans på kro-, gen, alldeles som förr i verlden — det är1 Thiebault som bjuder — och för att full-lf komligt sätta sig in i de fordna förhållan-s dena ikläda de båda vapenbröderna sig sina i grenadieruniformer. Under påklädseln sy-, nar Thiebault vännvan Jeans kungliga arm, l ; l I f S : 1 : t t 1 på hvilken den frygiska mössan och orden ?Vive la republique!X stå inristade med krut. Slutligen bli kamraterna så lifvade, att Thiebault föreslår och Jean beviljar sitt folk tull. frihet, pressfrihet, alla möjliga friheter, och slutligen till och med går in på att abdikera. I sin upprymdhet är han färdig att strax lemna tron och land för att isällskap! med sin ungdomsvän återvända till det kära ! Gascogne och få återse Bearns sköna sol. För ögonblicket är det dock en liten tdimmat i vägen, men i morgon dag skall abdikationen ovilkorligen ske. Konungens li tjenare, företrädda af Hans Polisminister,5 komma med facklor för att återföra hans i majestät till slottet; men Thiebault vill icke q släppa honom ifrån sig. Dans ton paleis, ls sjunger han — I ?Dans ton palais je crains quelque surprise: I Reste; demain nous partons, cest convnu; 1 Reviens en Franc notre terre promise, I Cacher ta gloire et finir inconnu... 5 Afin qwun jon dans Phistoire Pon dise: Jean gen alla comme il tait venu.? Du har rätt, min hederlige Thiebault4, säger konungen, ja... Je veux qwun jour dans Yhistoire Von dise: ?Jean sen alla comme il tait venu.? Och stödjande sig på hvarandras axlar gå konungen och hans vän Thiebault tilll hvila i rummet innanför krogstugan. ti Konungen, som sofvit godt på det simpla r värdshuset, vaknar andra morgonen i det bästa lynne. Han erkänner för sig sjelf att han aftonen förut varit pirum, men vet icke Nyegist hur lånogt bans upprymdhet gått. r han för köra folkets jubel öfver de nya frihetern: i. j.. Lan bli ängslig. Polis fi ministern grefve Polden, som promulgeratF dem, ställes till svars derför. Grefven urfe säktar sig med att han blott troget utfört! konungens befallningar och framvisar de aflb konungen undertecknade dekreterna. si tHuruX, säger konungen, tjag har kun. nat underteckna dylika saker! Men då hade det varit er skyldighet att icke verkställa dem. 17 OR DN OR vs HR