Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 3

Potpourri. en a åmiens lif och ver et. — fänshåll: Få bee tan — Kavtater via högnaliga giftefriåt I fin fåne fven ställd på svältkur — TP El vikant jerutsasaventyr, — Från Luxembarg-frågans brännande dagar. I dessa dagar har Paris förlorat en rätt märklig person, nemligen en af dessa s. k. bohmiens?, Alfred Delvau, åt hvars lif och litterära verksamhet Robert Watt i ett bref från Paris egnar följande rader: Helt nyligen har Alfred Delvau, denne höfding bland bohomiens, upphört att lefva. Sin bana började han såsom privatsekreterare hog Ledru-Rollin vid unga år, och han har således sett republiken falla. Nästen omedelbart derpå kastade han sig på litteraturen, fick inträde i flera olika tidningar och blef en af Paris flitigaste och mest lästa lokala författare. I sitt samlif med Bohemekungen Henri Murger, med Privat dAnglemont, hvilken bokstafligen slet ut sig på sina försök att grundligt göra sig bekant med det moderna Babylon, med Gårard de Nerval, som slutade sitt vexlingsrika lif med att hänga sig en mörk natt i en af Paris smågator, hade han godt tillfälle att tumla om i denna stad, som han älskade framför någon anpan, och som förmådde honom en gång att i ett bland hans många arbeten utbrista: Hellre dö i Paris när man är 30 år, än lefva till man blir 100 år på något annat ställe!? Och Alfred Delvau blef heller icke mycket gammal; man märker det förr eller sednare när man så som han praktiskt studerar lifvet i denna brännpunkt: nätter tillbringade på gatan i regn och rusk eller under ett träd i Boulognerskogen; varm mat blott en gång i vecken, medan lifvet eljest uppehölls med starkt kaffe och cognac; nervförsvagande arbeten af alla slag och stärkande medel sådana som absinth och dylika för ögonblicket uppiggande, mäste i sinom tid låta höra af sig, och blott 42 år gammal afsomnade Delvau, visserligen utan att vara i nöd, men dock blott frälst derifrån genom forceradt arbete under de sednaste ären. En parisare lefver fort och dör tidigt?, säger han sjelf på ett ställe, han tänder sitt ljus i båda ändarna.? Den ena efter den andra af sina gamla kamrater såg han gå bort, alla vid ännu ngre år än han, så att ban, som han sade, till slut trodde att döden rentaf hade glömt bonom. Det föll på hans lott att utgifva dAnglemonts efterlemnade skrifter och i en af sina böcker återgifver han otaliga scener ur deras samlif, berättar hur de begge ofta episade middag för bara 10 sous och tröstade sig med att högt uppläsa den lockande matsedeln, huru de ofta kände sig lyckliga blott de egde 2 sous till tobak o. 8. v. En af sina böcker har Alfred Delvau dedicerat sålunda: Till Privat dAnglemont å Montmartres kyrkogård? — och der får han sjelf hvila vid Henri Murgers sida. Alfred de Musset har sagt: ?Det är blod i mitt bläck?, och man kan med skäl säga om Delvau, att det var tårar i hans, ty i alla hans böcker, hvilkas titlar: ?Paris cafeer?, ?Paris barrigrer?, Paris baler?, Paris afgrunder? antyda det lätta stoff han behandlar, går som oftast en undertryckt gråt genom hans skämt, liksom man också änner att det kommer från hjertat när han säger: Att sofva är att glömma; Gud välsigne den som uppfann sömren?. För icke länge sedan utgat han ett mycket förtjenstfullt arbete: La langue verte, till hvilket vi ha ett motstycke i vår ordbok öfver folkoch gatspråket, och efter hans död har man påträffat manuskriptet till en bok, kallad Paris förlustelser? — en underlig titel för en man som nu ligger i grafven; men den är dock karakteristisk, ty liksom så många andra var Alfred Delvau tvungen att skratta i sina arbeten. Publikens löje hade ju eljest blifvit till spe, om ban gått utom det fack, han en gång åt sig utvalt. Att sofva är att glömma? — nu sofver denne gamle Pariser-bobemien den eviga sömnen, den han så ofta längtade efter.? I Pariserverlden omtalas bland flera äktenskap ett, som i dessa dagar har ingåtts och som kan vara af ett visst intresse för oss. Det är nemligen en baron Piscatory de Vaufreland, hög embetsman i ett af statsdepartementena, som gift sig med fröken Clary, dotter till senatorn grefve Clary. Baron Vaufreland, säger ett Pariserblad, tillhör en mycket gammal familj; familjen Clary hör till den gamla Marseillerbourgeoisien ; husets döttrar ha ingått äkta förbund med suveräner: Julie Clary med Joseph Bonaparte, konung af Spanien, Desire Clary med Bernadotte, konung af Sverge. Vi ha redan omtalat hvilken störtflod af kantater, till förherrligandet af expositionen, deu kejserliga komiten haft att bedöma och vi ha meddelat prof ur de belönade kantaterna. Denna flod af oden, mer eller mindre poetiska, ger ett visst intresse nu åt följande gamla anekdot, om berättats af hr Gårin, hvilken under kejsaredömet, under restaurationen, under Juli-monarkien samt under flera månader af republiken var direktir för de hemliga fondernas kassa. Anekdoten återfiones i Universet för 1850: År 1811 — berättade hr Gtrin — erhöll jag order att utbetala 5000 francs till en poet, som hade komponerat en kantat med anledning af konungens af Rom födelse. Denna kantet, ett verkligt mästerstycke af illa rimmade trivialiteter och i hvilken glowe