Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 3

I min pulpet denna evinnerlga kantat, deta 2 lyriska inträdeskört, som öppnede alla reI geringars kassa, och denna gång slutade den 4 på följande sätt: Si Ftranger, dans sa furie, Un jour voulait nous asservir, Sur Je sol de notre patrie d Jurons de vaincre ou de mourir. : Den stackars hans helighet i Rom är verkY ligen beklagansvärd i flera hänseenden. Klent går det med insamlingen bland hans trogna af Sanct Peters-penningen, från flera )) häll söker man göra inskränkningar i hans t verldsliga makt, emot ell förmodan tågade .)de franska truppernå sin väg och Garibaldi j lör åter ha i sinnet några elaka stämplingar mot den heliga staden: Under så ledsam. ma omständigheter är det ej det minsta un derligt om hans helighet totalt förlorar allt kurage, all matlust. Det är derför heller licke så svårt för hans helighet att följa kyr kans föreskrifter rörahde sträng äterhållsamhet i mat och äryck under fastan, och när vi här nedan efter Indpendance Belge meddela förteckningen e rätter, som serveH rades tillmiddag i Vaticanen sistlidne Skärtorsdag, sker det med en liten bönesuck för Iden beklagansvärdepåfren. Se här anrättÅ ningarne:7 ? Mager köttsoppa med persilja och morötter. Monnia (ett slags fisk) med marjonad-sås. j Vol-au-vent på Tiber-butta. Artschocker, garnerade med spenat. Kräft-sallad: t! Ost, japanska mispelbär, smultron, kösshär, poÅ meranser, ananas. r Små smörbakelser. I Vin: Velletri och Castel-Gandolfo, rödt och hvitt. ,I För någon tid sedan, berättar ett Kristia, oviablad, fanns vid Akershus fästningsgraf .J anslaget ett tillkännagifvande, att det var . förbjudet att kasta någonting ned i grafven. . En vacker dag var tillkännagifvandet här. om bortslitet och anträffades just i fästningsIgrafven. N gon myndighet utfärdade då öljande kostliga tillkännagifvande: ?Den der opdager den som har kastet den, den 15 dennes opslagne Plakat om ikke atkaste noget ned i Festningsgraven, ned i Festningsgraven, loves herved en passende Belönning.? En parisertidning omtalar ett nytt fruntimmersmode, söm blifvit adopteradt af Paris monde och demi-monde. Damerna sminka sig ej mer med rödt och hvitt, rismjölet är öfvergifvet, utan de gnida in ansigtet med ett vvunt förgstoft, mörkare eller ljusare, allt efter musk. Bleka voro parisiskorna förut, nu äro de vrung och likna indiangvinnor. I Boulognier-skogen, i Champs-Elystes, i Jardin Central inom expositionspalatset finner man hur detta mode blifvit antaget, och nät man ser dessa bisterfärgade små ansigten, säger tidningen, är man färdig tro på en invasion i vår hufvudstad af peruanskor och mexikanskor. Följande ganska roliga jernvägsäfventyr berättas af en Liege-tidning för den 12 Maj och den försäkrar att allt är fullkorsligt sennt: För några dagar sedan reste hr X., spanmålsbandlare i Ligge, och ett fruntimmer, bemma i Verviers, från den belgiska hufvuädstaden med aftontåget. Det var myeket varmt i kupen och hr X., som koketterade med mycket små skodon, pinades ofantligt i sina fötter. — Vi äroju bara två i kop6n — resonnerade han för sig sjelf — fräntimret sofver; hvarför skall jag genera mig? Jag ter af mig mina förd— skor. — Sagdt och gjordt. Sedan följde han demens exempel och somnade. Tåget kilar emellertid hastigt framåt. Hr X. vaknade icke förr än det kom till stationen Haut-Pr6..— För f—n, tänkte han, det är hög tid att taga på mig de förd— skorna. Han bockade sig ned och sökte rätt på dem under bänken. Venstra skon gick på mycket fort, men den högra foten tycktes ha svällt upp betydligt och ville omöjligt gå in i läderfodralet. . Han stretade och drog och efter en förtviflad ansträngniog, hvarvid det brakade dugtigt i skon, fick han den ändtligen på sig. Det var på tiden också, man kom just till Liege. Damen sof fortfarande. fr X. hoppar ur vagnen, han vill gå, men det är omöjligt, lycgligtvis finns en fiacre till hands och han är räddad. ; Men när hr X. kom hem till sig, hur öfverraskad blef han icke! På högra foten hade han en främmande skoj det var icke hans, det var en frantimmersskol... Hur i Herrans namn kunde det komma sig, Var det ett skämt tillstäldt af konduktören, kanske, eller hade fruntimret i kupen också tagit at sig sina skor? Sådana voro de frågor vår spanmålshandlare gjorde sig. Fru X. å sin sida trodde icke på äfventyret sådant hennes man berättat det och såsom vi återgifvit det. Man säger till och med att det förorsakat åtskilliga häftiga uppträden makarne emellan. Vi hoppas dock, att molnen på deras äktenskaps-himmel pu äro skingrade. Men damen från Verviers då, med sin omaka sko? Vi känna ej hur äfventyret aflöpte för henne, vi veta ej ens om hon var gift eller icke. Den förskräckelse, som rådde bland köpmensverlden i Berlin medan ännu Luxemburg-frågan hörde till de sväfvande, har gifvit anledning till följande anekdot, som berättas af Weser-Ztg: En bekant bankir i Berlin e:höll ofta privatdepescher af politiskt innehåll från Paris, hvilka uppväckte hans medspekulanters både afundsjuka och nyfikenhet. En dag kom en af bankirens kontorister springande på gatan med ett telegrem, i färd med att söka rätt på sin principal, som just stod och pratade med några andra affärsmän. Dessa sökte af bankirens minspel leta sig till depeschens innebåll, men naturligtvis voro de så grannlaga att de ej ens försökte kasta en sidoblick i telegrammet. De tyckte tig i vännens min läsa både köp! och sälj! både krig! och fred! Vår bankir såg högst bestört ut, slet häftigt sönder depeschen, kastade bitarne på gatan och skyndade sin väg. Det var ju klart: Preussen hade förklarat Frankrike krig. — mindre kunde det omöjligt varal mest nyfikne plockade hastigt upp papperslapparne och lyckades slutligen hopfoga telegrammet, så att de kommo till visshet om innehållet: bankirens svärmor underrättade, att hon med aftonens bantåg skulle komma, för att tillbringa fyra veckor hos sin måg. Beklagligen lära vi ha beredt den talangfulle redaktören af Kjöbenhavns-bladet Figaro, hr Robert Watt, några sömnlösa nätter under hans vistelse i Paris. Åtminstone kunna vi ej tro annat, att döma af hans häftiga utfall mot Aftonbladet i sin tidning Figaro, i Berlingske Tidende, i Dagbladet och kanske ände llera, till hvilka han skrifver pariser-korrespondenser, derför att vi i lett ?Potpourri? för den 235 April begagnat en del af ett hans Bref om utställningen, en half spalt ungefär, utan att ha anfört källan. Detta skedde helt och hållet genom beärbetarens glömska, derom bedja vi hr Watt vara öfvertygad. Alt för någonting så vbetydligt hålla på och skrika om ?tyverier? och tyverier?, förefaller oss verkligen bra småaktigt. Hr Watt erkänner sjelf, att han för det stycke i brefvet, som vi begagnat — det var om advokaten Gagnes kuriösa förslager och något annat —