Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 3

fattaren bygger sin lära om de onda andar. nes vanmakt, hvilken beror på och utgöres af tron, som flerstädes beskrifves med en verkligt mystisk glöd, eriorande om medeltidslärarnes underbara skildringar. För öfrist utgör denna sednare del endast en ut: veckling af vanliga dogmatiska satser, om vi undantaga episoden om fastan, hvilken författaren enligt dagens text anger som ett specilicum mot de onda andarne. Denna fasta vill säga: begärets löslitande från det köttsliga, såsom kyskhet, återhålli mat och ue undvikande af jordisk vinning, förtal, onyttiga tidsfördrif och af ?mycket disputerande för sanningen? m. m. Det sednaste sättet att fasta, består, efter författarens ord, uti att, sedan man enkelt uttalat sanningen, lida orätt; trons tystnad? : onekligen ett beqvämt sätt att komma ifrån allt obehagligt sökande, forskande och kämpande för detta oupphunna ideal, som kallas sanning, full, ren sanning. I öfrigt har författaren intet emot fastamdet äfven i ordets egentliga mening, såsom ett medel, då någon viss slags ande? behöfver utdrifvas; och han anför son föresyn i detta hänseende den hedersmannen Luther, denne förkämpe för förnuftet och de menskligt sunda äåsigterna i religion, hvilken tyvärr ofta af våra obskuranter tages till skylt och mönster just i sådant, der han ännu var en son af sitt tidehvarf och dess föreställningar, Vi hai föregående korta redogörelse med flit merendels låtit reflexionerna göra sig sjelfva?, öfvertygade som viäro, att det motbjudande innehållet ensamt är tillräckligt att upplysa de sansade om, till hvilken det menskliga förnuftets och tankens förnedring man verkligen på vissa håll hunnit. Vi behöfva knappast erinra om, huru dessa läror, så mycket rysligare, som de vilja anses för dvintessencen af vår religion, blifvit för längesedan vederlagda och föga mer gälla hos utländska teologer, ej beller påpeka, att striden om helvetesläran?, som för några år sedan fördes, bort äfven hos oss öppna ögonen på alla dem, som ännu göra anspråk på att i religiöst fall anses som tänkande varelser. Men vi veta allt för väl, att just förnuft och tanke, enligt vissa ännu gällande åsigter, intet hafva att skaffa med rmenniskans högsta angelägenheter, att hon i dem måste blindt underordna detta sitt yppersta innehåll uuder föreställningar, som sjelfva tillkommit som en frukt af fordna tiders relativt förnuftiga uppfattning af det eviga, men hvilka skola för alla tider ha funnit all sanning. Vi vilja ej upprepa, snart sagdt, hvardagligheter genom att beröra frägorna om utvecklingens berättigande och förnuftets oafvisliga skyldighet äfven på det religiösa oms rådet. Vi vilja endast ännu en gång uppmana dem, som verkligen tillhöra de menskligt tänkandes antal, att ej låta oss vind för våg drifva tillbaka in i det mest förfäande andliga mörker, utan med kraftig och snar handling söka bot för redan skedd skada, ett skyddsmedel mot än mer hotande faror,