Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 3

el das 1 oo tt I dess öfverskrift visar, en. tiden belgiska konsten. Ändtligen kommer hen att i slutet af sitt arbete göra en öfversigt af de skandinaviska folkens nyaste konstperiod, något som hittills saknats; och hans arbete får derigenom särskildt för den nordiska allmänheten ett intresse, som intet utländskt kan erbjuda. ) Vi ha härmed i korthet framhållit de : l allmänna synpunkter, ur hvilka det ifrågavarande verket kan betraktas. Till en närmare granskning af dess enskildheter, der vi visserligen ej i allt kunna stämma öfver: ens med författaren, skola vi återkomma, h när arbetet fullständigt lemnats i allmänhetens händer, hvilket, efter hvad förläggaren ger tillkänna, lär inträffa ganska snart. Emellertid helsa vi detsamma hjertligt välr I kommet och tillönska det all den spridning, hvartill d2ss goda och redbara ionebåll gör det berältigadt. Den onda andeverldens magt och vanmagt. Högmessopredikan af W. Rudin, ph. d:r. (Stockholm 1867.) Om något kan vara egnadt att hos betraktaten af vär tid inge nedslagenhet och missmod, ätininstone vid första anblicken, så är det utan tvifvel de företeelser af ande: ligt mörker och förnuftsvidrig slöhet i religiösa frågor, hvilka på så många håll möta honom. Icke minst gör en dylik riktoniog sig gällande inom vårt eget fädernesland: fanatiskt trosnit går äfven der hand i hand med cen gröfsta okunnighet och de tanketommaste föreställningar, sekt följer på sekt, och inom de lägre klasserna är snart hela det andliga området förvandladt till och tummelplats för sorglig vantro, rå, materiel uppfattning af de religiösa sanningarne eller skrymtande, i helighetens täckmantel inIsvepta laster. Under det sista årtiondet ha inom landet bildat sig verkliga härdar för , närandet och utspridandet af dessa obsku-rantistiska religionsföreställningar; hvilka föreningar isynherhet genom småskrifter och kringresande kKolportörer verka inom I de nedre samhällslagren. Ett nästan ännu .sorgligare förhållande än de nyss påpekade lär det, att folkskolan, som, rätt förvaltad, ;I skulle vara folkets bästa räddningemedel mot de öfrerallt frotilrängande förnuftsstridiga lärorna, är nära att spelas i händerna på det ljusskygga och fanatiska pietistparti, som mer än ella andra är farligt, emedan det döljer sig i skydd af den 8, k. statekyrkans bekärnelse Och sålunda ej öppet och ärligt tillkännager sig som en särskild sekt: farligt äfven derföre, att det nian tvif vel eger starka byinpalief inom de högre stånden och framförallt presterskapet, som i vårt land ännu har den allmänna undervisningen till så dryg del i sina händer. Det blir under sådana förhållanden alla rätttänkandes och sansades oafvisliga plipt att med allvar söka tnötarbeta det påträngande andliga barbariet och ej med likgiltighet jäskåda en fara, som växer med hvarje dog och snart, i stället att doft mullra långt nedanför dem, kan bryta lös öfver deras hufvuden. Mäåtte med allra första alla tänkan de och bildade semhällsmedlemmar komma till klar insigt deraf, att frågan i sjelfva verket gäller den högfe otdlingens, vetansr Re OT IN dets, tens, det ädla eamlifvets vara eller icke vi och må till de flera föreningarne för reli ventros uibredande ändtligen komma en för folkets verkliga upplysande och undervisande i de högsta andliga angelägenheterna! En rik anledning till dessa och dylika betraktelser ger den predikav, som vi nu gå vit granska, eller rättare hvars innehåll vi vilja i hufvudsak ange. Ty en omfattande granskning torde icke behöfvas för någon, som aldrig så litet vant sig att använda sin tanke äfven på det religiösa tm. rådet; och för dem, som itöke kunna eller med afsigt icke vilja det, skulle en kort uppsats ej kunna uppvisa allt det förnedrande och motbjudande, som innebi i de satser författaren drifver. Pe görö särskildt i denna prediken ett så mycket sorgligare intryck, Som de synbarligen härflyta af öfvertygelse och uitalas med en stor formel talang, som vittnar om rika anlag, hvilka, utvecklade i ljusets och sanningens tjenst, säkert kunnat uträtta mycket godt: Med anledning af dagens (2:a söndagen i fastan) text, som skildrar botandet af en fallandesjuk, sådant det uppfattades af en tid och et folk, utan insigt i de enklaste sjukdomsförhållahkden, talar författaren, som vi sett, br den onda andeverldens maktoch vanmeåt. Han utvecklar dervid den krassaste uppfattning af den i sig sjelf djupt förnuftavidriga läran om personliga onda andar och ett evigt helvete, dessa qvarlefvor från förgångna religionsformer oeh råa århundraden, gare till tuseutal ännu i det af sin upplysving skrytande 19:e ärbundradet. Tillvaron ef en ond andeverld behöfver för honom i tet annat bevis än yttranden i det gamla och nya testämentets vittnesbörd af ett folk och personer, omgifna och oupphörligt påoch myt-former, och sjelfva i sin Jehovahkult så grofva och föga upplysta som någon af de andra. Det lönar knappt mödan att inför sådana föreställningar tala om ett mensklighetens oupphörliga framåtskridande: ty det talet är dem en galenskap, så fart det rör det religiösa området. — ?Den makt?, yttrar föriattaren, som denna onda ande verld utölvar, grondar sig ytterst på de höga gäfvor skaparen i begyunelsen förlänade åt alla englar?; men ?den makt åter, som den onda anden öfvar uti vå verid är honom frivilligt inrymd af menniskan ejelf?. Att nästan i ett audedreg framföra tvenn2 sådana satser, af hvilka den ena enligt vanliga tankelagar står i snörrät strid mot den andra, anses i en vanlig afbandling bevisa hvad Boström brukade kalla Ptanklöshet?; men i en predikan gör sådant god verkan. Under sin utveckling af det sednare påståendet (ty det föregående, säsom postulat, lemnas utan bevisning) får författaren bland annet tilltälle att beklaga, det ?afsägelsehandlingen? vid dopet, då den döpte på frågan, om han afsade sig djefvulen och allt hans väsende, skulle svara ja, blifvit borttagen af en Jjusskygg tid, som dermed ville dölja för sig sjelf mensklighetens elän de?. Den makt, som nu de onda andarne utöfva på menskligheten, är dels en invärtes makt i oss, dels stundom äfven makt öfver kroppen eller den utvärtes menniskan. Den förra utgöres af hvad i vanligt tal kallas lidelser, passioner, brott och laster. Vreden, den djuriska, oförnuftiga, t. ex. är ett sådant djefvulens direkta ingripande i menniskolifvet, liderligbeten, sjelfmordet, kriget likaså; ja, menniskan kan ock besättas af en stum och döf ande?, som, enligt författarens ord, ?verkar en döf och stum själ, en själ, slö och likgiltig, okunnig och otillgänglig för det högsta, som rörer sig med lätthet på hvarje annat område, det finaste e!ler råaste, blott icke på ett, det evigas?. Hvad skall man säga om en dylik psykologi? Det befängda deri undandöljes af det djupt sorgliga, åtminstone för oss. Men icke nog med själen, äfven kroppen kan omedelbart tagas i besittning af den onde, och menniskan blir då, i ordets egentliga mening, besatt?, vansinnig; ty vansinnne är enligt författarens bypotes i de flesta fall ej nägot annat än ett djefvulens verk. ?Den onde har i oupphörligt stigande grad tagit som till mensklighetens skam finna anbän-. verkade af mångfaldiga hedniska religions-. 4 det invärtes i besittning, slutligen öfverskri