Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 2

sassarne, de vilda Korsikanarne, Nizzaboerna och sjelfva Beduinerna, de göra dem till sina landsmän, och alla äro stolta öfver det franska namnet. Vi för vår del ha under hundra års tid uppsatt och disciplinerat trupper af infödde i Indien, och vär jacka är ännu i dag en afsky äfven för de mest tillvifna ibland dem. Den franska uniformen deremot finner behag till och med inför Taikuns ögon, och innan årets slut skall denna uniform vara alla japanesers officiella klädedrägt. Hvad kan man mera säga? Det är med den franska vapesrocken och under den franska kepin som Nordens yankee och Söderns rebell ha levererat hvarandra ursinniga strider; Newyork förgäter sitt på samma gång engelska och holländska ursprung och vill icke veta af någonting annat än franskt kök och franska moder; Luxemburg, slutligen, visar ett oemotståndligt begär att blifva franskt, hvilka tvifvel som än kunna uppkastas med afseende på folkstam och språk. Dess barn hafva Köla och Frankfurt straxt utanför portarne, men Paris är deras hufvudstad, och hvilka förpligtelser de än må hafva till Tyskland, stå de dock såsom en man färdiga att rösta för Frankrike. Det är icke lätt att säga hvari den tjusning består, som åstadkommer detta, men hvad man kan påstå är, att fransmännen E villigt del inbjuda sina grannar att som de sjelfva njuta. ära, anda 80 a med sig af hvad de ega; de f allt bjerte hvilken som helst af tt taga sion andel med af den Det är denna a m dikterat den naturalisationsleg, som för närvarande är under behandling i lagstiftande kåren. Det är icke ensamt i de goda Luxemburgarnes hjerta, utan äfven i italienarens, tyskens, ryssens, som lifvets käraste önskan er av få se Paris. 1867 års utställning skall erbjuda tillfälle att tillfredsställa en så länge närd önskan. Ingen ting kan bättre och mera omedelbart öfvertyga Frankrike om vidden af dess makt än den stora utställningen på Marsfältet. Odlendet af fredens yrken försäkrar det om len varaktigare triumf än det kunnat vinna lgenom en oafbruten följd af segrar. De l tillkommer Frarkrike sjelf att för sig upp I draga kontrasten mellan pationernas tilloprp hos detsamma under är 1867 och under år 1814. Vid slutet af det första kejsardöme gjorde oen gamla qvianan hos Victor Hugo. Idå hon återkom eter att ha betraktat de tåg, som beledsagade konungen till Tuile. rierna, Ihar set I Men hv kovungafölje, i jemförelse med II:s ku och med shahen af Persien? denna föraktfulla anmärkning: Jag t så många kungar i mina dagar! ad var sjelfve den förste Napoleons apoleor alltifrån sultanen fil ngliga gäster, Vi veta at Pp sk: ersoner finnas, som vänta sig stora politi a följder af så många monarkers sam manträffande. Vi afvakta de kommande händelserna för att döma derom. Emeller tid sama sig zcar, kejsare, shah, padischt och de jordiska potentaternas hela olymi för att bese en utställning. Detta är, i vå tanke, ämne nog till betraktelse.