Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 2

cHafva de begifvit sig härifrån igen? Genast, utan att förtära en droppe ens, af fruktan att komma för sent.? Åt De skola tiga.? Åtminstone fjorton dagar.? Det är mer än som behöfs. Hvem har förbundit den sårade? Jag! sade Fifine och tog ett steg framåt. På hvad sätt? Med kompresser och kallt vatten. Det är åtminstone det enklaste?, svarade herr Jules leende. Det kan icke skada, och jag känner till sådant der. Jag har skött om många i Saint-Marcels krog. Såsom ung flicka hade Fifine tjenat på ett värdshus, der åkare, dagdrifvare och nattvandrare af alla slag aldrig kunde taga ett mål utan att draga knifven innan de skildes åt. Hon förstod sig på alla blessyrer som härledde sig från en knuten hand eller en öppen knif. Icke ett ord, fortfor ex-agenten, ?om hvad som passerat till någon lefvande varelse, innan ni iå nya order.4 Godt. Men i morgon måste jag gå till mitt arbete... och min man också.? — uNi få icke gå någonstäds, och pi skolen tillse att ingen kommer in till er. Och mat?? Herr Jules kastade en sedel åt Filoche. Der har du två hundra francs!? Präktigt!? ropade Fifine. ptt sådant kalas!? Tig du, och gnag på ditt ben i ro7, brummade polisagenten, som, likt alla, hvilka utgått ut hopen, icke hade något undseende för dem, hvilkas like han så länge varit. Han vände sig derpå till Filoche och tillade: