Aftonbladet – 29 maj 1867, sida 3

hafva alla, likasom sjelfva legstiftningens svåraste brister, sin rot och upprinnelse i ett moraliskt ondt, som man icke vill vidkännas, men som måste både erkännas och häfvas om en varaktig förbättring och helsa skall kunna vinnas. Om hela samhället är, mera eller mindre, anfrätt af sjeltviskhet, njutningslystnad, småsinthet, flärd, då blifva alla såväl lagstiftningsåtgärder som lånekällor endast palliativer, hvilka till intet gagna. TECKNATS Ur debatten om befästningarne vid Carlskrona. Vi ba redan länge haft uppsatta, men hittills saknat utrymme att meddela efter protokollet ett fullständigt referat af grefve Henning Hamiltons och sjöministerns yttranden den 28 och 29 Mars i första kammaren vid behandlingen af frågan om befästningarne vid Carlskrona. Vi anse oss böra förutskicka den anmärkningen, att det är en anakronism om man pu vill göra gällande inom det parlamentariska lifvet åsigterna från den tid, då man ansåg, att en embetsman skulle dölja allt, som icke kunde prisas, då man följaktligen stämplade det såsom klen conduit och fel emot god kåranda, om han icke förnekade sanningen, så svart den i någon mån var otillfredsställande, och då det framför allt betraktades såsom en embetsmannapligt att slå blå dunster i ögonen på representationen och missleda densamma i afseende på de många bristerna inom armen och flottan. Grefve Hamilton tillkännagaf i denna debatt helt naivt, att då han hörde, huru till och med statsrådet grefve v. Platen, en kronans mi. nister? medgåfve att försänkningarne i några af sunden vid Carlskrona icke vore så tillförlitliga som man kunde önska, samt att chefens för sjökartekontoret uppgifter angående sund.ns djup vore skiljaktiga från de uppgifter, som lemnats af chefen för fortifikationen, så föranleddes han af sädana omständigheter att mgifva ett misstroendevotum och neka alla anslag till befästvingar vid Carlskrona. Ehuru vi från vär synpunkt under förhandenvarande förhållanden icke kunna annat än gilla sjelfva afslaget, skilja vi oss dock mycket från den ädle grefven, som synes ha svärt att eätta sig in i de nuvarande förändrade förhållandena, under hvilka endast den minister, som öppet och oförbehållsamt framställer de brister som förefinnas, kan påräkna representationens förtroende och bifall till framställda anslagsfordringar. Vi kunna näppeligen föreställa oss, att grefve Hamilton, som besitter så mycken intelligens och varit en utmärkt skicklig och påpasslig minister å utrikes ort, skulle anse det för en pligt att i kamrarne förtiga försvarsväsendets brister, som främmande makter ha hundrade vägar att få reda på. Ett annat misstag ha vi redan för längesedan päpekat, det nemligen, att han ansett sjöministern ansvarig för arbeten, som sortera under landtförsvarsdepartementet. Den 28 Mars f. m. Grefve von Platen: Att många fördelar vore en följd af Carlskronas befästande, torde inses af de flesta, och jag upprepar hvad jag i går sade, utt det är af vigt icke endast för Carlskrona såsom stad och för. flottan, utan vida mer för landet i sin helhet. A andra sidan kan man icke neka att med rätta många tvifvel kunna uppstå om möjligheten att åstadkomma dessa befästningar utan uppoffring af mycket penningar och arbete, att fara vore att det icke skulle löna mödan och att nyttan deraf icke vore i öfverensstämmelse med kostnaderna. Den ena eller andra åsigten må nu hafva öfvervägande skäl för sig; försvarare för båda hafva uppträdt ej allenast på detta rum, utan äfven inom förra representationen. Det torde likväl icke vara lämpligt för mig att här ingå i någon diskussion om hvilken som bör ega företrädet, då jag i detta speciella fall icke eger nog stor sakkännedom, för att kunna på stående fot besvara de invändningar, som möjligen skulle kunna göras. Då nu emellertid icke allenast utskottet begärt, utan äfven alla de, som hittills yttrat sig, förenat sig i den åsigt, att en närmare utredning af förhållandet är nyttig och nödig, synes mig som om det äfven vore lämpligast att tills den skett uppskjuta de närmare öfverläggningarne om hvad som i detta hänseende bör göras. Äfven jag tillstyrker en sådan utredning, och om den skrifvelse utskottet föreslagit icke af riksdagen beslutas, skulle jag i alla fall af min pligt såsom rådvifvare finna mig manad att hos K. M:t begära densamma. I sammanhang med denna undersökning torde äfven utredning af kostnadsbeloppen böra ske och när den blitvit gjord, torde tiden vara inne för representationen att bestämma, huruvida den vill ätaga sig de anslag, som för ändamålet erfordras. Jag vill derför icke för närvarande ingå i trågans alla detaljer. K. M:ts åsigt i frågan måste genom den i ämnet afgifna proposition vara tillräckligt ådagalagd. Det återstår då att tillse hvad som för närvarande är att göra, vare sig genom bifall till K. M:ts proposition, eller bifall till utskottets förslag eller (som äfven blifvit yrkadt) genom afslag på allt hvad som i detta hänseende blifvit begärdt. Jag erkänner, att de summor, som K. M:t begärt, äro så lågt tilltagna, att ett ytterli gare förminskande af dem skulle göra åtminstone mig mycket tvehågsen huruvida, om det berodde på mig, jag skulle tillstyrka deras användande till fortsättning af dessa befästningsarbeten, då denna kammare icke velat bevilja anslagen i klump, utan bestämt dem för den ena eller andra underordnade detaljen. Hade de deremot blifvit beviljade i klump, skulle jag ansett att de kunde med fördel användas, om icke på det ena stället, så på det andra. Hvad beslut som än må fattas i frågan om det större anslaget för den påbörjade skansen å Hästholmen, tror jag det likväl är af vigt, att fortsätta de försänkningsarbeten, som påbörjats i några af inloppen. Jag har mer än en gång förr sökt fästa representationens uppmärksamhet på nödvändigheten af att icke försumma dessa arbeten, dels med afseende på deras stora vigt, men äfven derför att dessa arbeten, ehuru de kunna verkställas med en ringa arbetsstyrka och således icke fordra några stora arbetskommenderingar likväl kräfva en ganska lång tid. När man ser den stora mängd af stenar, som finnes på de kringliggande öarne, grämer det mig, det man icke påbörjat dessa försänkningsarbeten för 30 eller 40 år sedan, ty då är jag viss att de flesta af de sund, som man ansett bort stängas, redan hade varit fyllda. Det är visserligen sannt, att sådana arbeten blifvit gjorda i några af inloppen, men jag befarar att det sätt, hvarpå man gått tillväga dervid, icke varit riktigt och att, om en fiende får några dygn på sig, han lätt kan undanrödja dessa hinder, emedan ll dessa försänkningar för det mesta användts ganska små och spröda stenar, så att det till och med visat sig att isgång haft inflytande på försänkningarne. Men, som sagdt, af alla dessa skäl anser jag att, ehvad Carlskrona skall befästas eller icke, det är af vigt att fortsätta dessa försänkningsarbeten, och vill man på detta sätt använda de medel utskottet anvisat, tror jag att de kunna vara af nytta; skola de äter fördelas på flera särskilda arbeten torde de ej vara till mycket gagn. Det är gifvet att, om farleden skall stängas på ena eller andra sättet, der måste användas icke allenast ett slag af försvar, utan man måste använda både fast och flytande försvar: befästningar, stängsellinier, minor och försänkningar. Redan för längesedan har af chefen för fortifikationen framställts nödvändigheten att förminska bredden af det stora södra inloppet genom för: sänkningar, som skulle förminska sundets bredd från 4000 till 1000 alnar. Äfven detta är ett arbete, som kan göras under tiden, men så är icke förhållandet med fästningsbyggnaderna, hvilka måste fortsättas och fullbordas, om de ej skola a till ekada eller, om de lemnas I: os ss vo vs vs re i min närhet gen blifvi 1 f ia e redden, sk ra def Jag tror ej att jag mi S anmärkningen, men jag anser, att detta förhålFa lande innebär snarare en anklagelse mot de för-1n ndringar i artilleriet, som skett på sednare ti-1a visser denna gen a stora hada an Anv mr ola of mn . f dessa tornär)h båda påbörjades före js artilleriväsendet ochåh