Aftonbladet – 29 maj 1867, sida 3

talen af vårt århundrade, gjerde kanske allt för mycket för bibehållande af jordegendom inom slägten ; vår har gjort jordegendom till en löslig handelsvara, som man köper icke för att behålla, odla och åt efterkommande fverlemna förbättrad och förskönad, utan för att åtkomma en ögonblicklig vinst, skulle denna ock åtkommas endast genom egendomens sköflande och genom att beröfva e terkommande hvad dem tillhörer. Såsom bevis för att framfarna regeringar ej varit blinda för olägenheterna och vådorna af våra mynt-missbruk, skulle vi gerna vilja här införa den till urtima riksdagen 1817—18 afgifna proposition till rikets ständer (af 10 Dec. 1817) om allmänna penningrörelsen och myntvärdets upprätthållande, sannolikt uppsatt af Wirsen. Men detta skulle blifva för långt. Mä det vara nog att erinra om detta dokument för dem som vilja ta a närmare reda på äldre förhållanden och behjerta, hvad vår regering då uttalade, att silfver är ett lands enda verkliga mynt. Papperet, hurudant det än må vara, är icke annat än dess representant, som hvarken vinner eller bibehåller något värde, utan i den mån allmänheten är öfvertygad, att detta papper har en tillförlitlig garanti?. Flera samverkande orsaker till det öfverklagade skulle kunna uppräknas, men de hafva alla, likasom sjelfva legstiftningens svåraste brister, sin rot och upprinnelse i ett moraliskt ondt, som man icke vill vidkännas, men som mäste både erkännas och häfvas om en varaktig förbättring och helsa skall kunna vinnas. Om hela samhället är, mera eller mindre, anfrätt af sjeltviskhet, njutningslystnad, småsinthet, flärd, då blifva alla såväl lagstiftningsåtgärder som lånekällor endast palliativer, hvilka till intet gagna. TER ROR