Aftonbladet – 29 maj 1867, sida 3

hvilket först för sent, och genom en dyrköpt erfarenhet, fått förnimma det dels ogrundade, dels öfverdrilna i denna klagan, hvilken hvarken i teori eller tillämpning håller streck. Men man tyckes vilja sluta till ögonen för dylika erfarenheter. Ett annat parti talar, icke om vingleri — hvilket kunde varit i sin ordving — men om öfverdrifven spekulation, om för starkt utvecklad affärsverksamhet; alldeles såsom skulle kulationen i och tör sig vara ett ondt. Kan man dock på fullt allvar anse spekulationsanda, företagsar het, rastlös verksamhet och beräkning såsom fel, såsom ett statsekonomiskt ondt!? Vill man måhända uppböja dåsigheten och lätjan såsom berömliga och gagnande? Hittills har man dock icke :landrat att t. cx. riksbanken s kulerar, icke blott med sin kapital-förmögenhet, sin reella fond, utan derutöfver med sin kredit. Sammalunda ock de enskilda bankerna. Andra äter vilja gerna tega dessa enskilda banker för hufvudet samt slagta och bräonoftra dem, de skuldsatte jordbrukarne till en söt lukt. Skulle det lyckas dessa vislingar att genomdrifva sina yrkanden, så blefve de sannolikt sjelfve bland dem som hårdast finge vidkännas de sorgliga följderna al en dylik förvillelse. Andra ?statsekonomer? förmena åter att öfverflödet? — man älskar att nu, liksom under förra århundradet, missbruka detta ord såsom liktydigt med yppighet, slöseri — vållat allt ondt, eller åtminstone större delen. Dessa män skulle, om de vore suveräna, sannolikt icke tveka att i ny förtjockad upploga återupplifva våra gamla ?öf verflöds-förordningar?, sorgliga i åminnelse. Men vore väl önskligt att äterföra den tid då folkets ombud på allvar kunde diskutera förslaget att, till lyxens hämmande, sedlighetens främjande, statsinkomsternas stegring och det uppväxande slägtets bäste, lägga en hög bevillningsafgift på t. ex. artikeln Ammor !) Eller vill man återinföra de ej så särdeles längesedan gällande bevillningsförordningar, hvilka med ett och samma bevillningsbelopp skattlade öfverflödspersedlarne huspredikanter och knäkundar! Summa: ingen vill erkänna sig sje!f såsom delaktig i den allmänna skulden, ingen vill frivilligt påtoga sig sin tillbörliga del af bördan! Och likväl måste vi, om vi eljest vilja vara ärliga, medgifva att ingen svensk man är utan ekuld i det allmänna onda, att vi alla, antingen genom positiva fel och misstag, eller genom underlätenhetsgynd äro medvållande till det onda hvaraf vi hemsökas, En närmare undersökn pg, en ärlig undersökning, skall alltid komma att ådagalägga denna sanning samt sälunda fria de särskildt anklagade eller åtminstone betydligt mildra deras skuld. En sådan undersökning skulle måhända äfven lägga i dagen de verkliga och förnämsta orsakerna, hvarigenom man ock finge en vägledning till botemedlen. Men en dylik undersökning kräfver mera tid och förmåga än som står till vårt förfogande. För tillfället må vi alltså inskränka oss att söka utfinna några de förnämsta sjukdomsorsakerna. En af dessa ha äfven vi trott oss finna i kreditlagstiftningen. Alla medgifva att denna otillbörligt gynnar konsumtionskredit och vingleri; menu likväl ekvygoar man tillbaka för en enomgripande ändring, ehuru lätt och för alla parter önsklig en sådan vore, hvarom mera i det följande En ofta ötverklagad ejukdom. orsak anses af nägra ligca i Banklagstiftningen. Ostridigt har denna, allt ifrån de första ansatser till banker, gifvit anledning till finansiel oreda; men lika onekligt torde vara att nu gällande banklagstiftning är ett stort steg framåt till det bättre, som blott bör uttagas längre. Sverge har, sedan århundraden, snart sagdt saknat ett verkligt mynt. Visserligen har det hetat att Sverges myntfot vore gruncad på sillvervärde, att silfret varit vår standard, men i verkligheten har, oftast, papperet, skuldsedelp, varit Sverges standard, och ännu i dag bjuder Sverges grundlag att: riksbankens sedlar sko a fåsom mynt arses och gälla. Har nu en lycklig handelskon-. junktur, eller ett utländskt lån, eller, i fordna tider, rika utländska subsidier skaffat en stor tillväxt i riksbankens metalliska kassa, så har massan af kreditsedlar ökats i ännul större progression, sedelmyntet har derigenom fullit i värde relativt till alla avdra varuvärdev, men, så länge barkluckan varit öppen för silfvervexling, har det bibehällit sitt nominella värde i förbållande till silfret. Icke nog att, på detta sätt, silfvervärdet stundom i någon mån neddragits af det sjunkande silfvervärdet; men man har rent af frewlvingat och gy. nut silfverexport, i trots af de förbud som stundom kommit på papper. Och när 1834 års realisation skulle göra ett slut på denna villervalla, så ville man icke taga steget fulit ut, lemnade fastmera dörren vidöppen för det onda man ge nom realisationen velat bortbesvärja. Det är ett axiom i statshushållningen att ett sämre mynt — om äfven blott iinbillningen sämre — alltid jagar ett bättre ut ur rörelsen, så har ock riksbankens pappersmynt utdrifvit silfret, för att, ä sin sida, åter utträngas af privatbanksedlarne. Emellertid fortgär silfvervexlingen så länge tillgängarne medgifva en ruinerande hushällving; och när det ej längre låter sig göra — nå ja, då gör man ett tvängsackord, under den vackrare benämningen realisation, på sätt rikstanken (för fjerde gången på föga mer än hundra år) gjorde år 1834, då kreditorerna afspisades med 37!je procent af sina fordringar. I sin början (1726) voro riksbankens sedlar intet annat än bevis öfver i banken insatt mynt, d v. 8. depositionssttester, för hvi!ka full metallisk valuta fanns inneliggande samt, mot sedelns återställande, vid anfordran betalades. De voro såluvda ettj. verkligt mynt. Det var först hösen 1745 som de förvandlades från verkligt till representatift mynt, till kreditsedlar. Alltsedan har man, tid efter annan, plåstrat med . nya påfund, alltid utgående från den falska . förutsättning att riksbankens silfverförräd skulle hafva samma outtömlighetspatur som enkans i Zarpath oljokruka. Och bland del mest ljusa af dessa påfund förtjenar antecknas dekreterna hvarigenom jordegendom ej blott blifvit från fast förvandlad till rörlig, utan till den rörligaste tänkbara, till mynt, medgifvande jordegarne att på en och somma gårg taga den högsta möjliga afkastning af sin Jord samt att derjemte på skuldsedlar — privatbanksedlar — till säkerhet för hvilka samma jord varit pantförskrifven, taga ränta likesom för verkligt mynt. Mana skulle trott att ett sådant privilegivm skulle göra jordegarne till penningfurstar; men synden straffar sig sjelf och blir ytterligare straffad; och har blifvit jordegend rörlighet, som gjort at nat behålla dem, Förf ng ifrån Aocaa ) Ett sådant förslag är ej diktadt, utan fullaste : verklighet. Den bekante Botin, mera klar. seende än mängden, anså der sin I värdighet att direkt der a ingen beskattning s a rikt folk från det s, k. missbruket, men deremot, om mödrar voro klena till helsan och