STOCKHOLM den 29 Maj. Den i London utkommande franska tidningen International, och efter henne åtskilliga andra tidningar, veta berätta att ett spändt förhållande för närvarande skulle ega rum mellan vårt kabinett och det preussiska, i anledning deraf att hr Fournier, det härvarande franska sändebudet, skulle för några veckor sedan erhållit konungens underskrift på ett alliansfördrag mellan de törenade rikena och Frankrike, för den händelse ett krig skulle utbryta. Tidningen International hör icke till dem, som pläga i första hand kunna meddela tillförlitliga underrättelser af vigt från den diplomatiska verlden. Förmodligen har hon hemtat sin uppgift från något ?on dit inom politiska kretsar i London, hvilket äter haft sin grund i de betraktelser och slutledningar, som den politiska situationen varit egnad att framkalla. — Såväl i denna tidningsnotis, som i den af oss nyligen omnämnda korrespondensartikeln från Stockholm till Kölnische Zeitung, framställes en allianstraktat emellan Frankrike och SvergeNorge såsom ett faktum; men det enda faktiska, hvarpå suppositionerna i detta fall stödja sig, är den omständigheten, att herr Fournier, som den 28 April skolat anträda en permissionsresa, i stället fått order att qvarstanna i Stockholm. Det är ganska naturligt, alt under de spända förhållanden, som egde rum i slutet af förra månaden, franska regeringen måste önska, att dess diplomatiska agenter skulle vara på sina poster. Det är vidare mer än troligt att åtskilliga förtroliga meddelanden och förhandlingar egt rum med afseende på vissa eventualiteter, nen från dylika meddelanden och förhandliogar till ett undertecknande af en allianstraktat är ett godt stycke väg. Man forde kunna antaga, att värt kabinett, varnadt at det fiasco, som det gjorde med sina alliansunderhandlingar år 1863, icke ens under formen af preliminära muntliga meddelanden lofvat eller före speglat någonting mer än hvad det sett sig ha medel och utvägar till att kunna hålla. Om man emellertid i Preussen anställer betraktelser öfver den kallsinnighet som anses råda mellan vår regericg och den preussiska och om sannolikheten att de skandinaviska rikena i händelse af ett fredsbrott skulle ställa sig på Frankrikes sida, så är det säkerligen i främsta rummet det onda samvetets röst, som i sådant fall gör sig gällande. Det sätt, hvarpå Preussen trampar under fötterna 5:te artikela af fredstraktaten i Prag, det förtryck och deskamliga våidsbragder, för hvilka Nord-Slesvigs danska befolkning är utsatt och som med hvarje dag tilltaga — allt detta är egnadt att framkslia ovilja och misstroende hos alla grannstater och mäste särskildt i de nordiska länderna förqväfva de sympatier r en stor nordtysk protestantisk makt, som eljest vore helt naturliga. Det är i hög grad märkvärdigt att de liberala i NordTyskland icke inse detta ocn att den orätt visa och det väld mot nationalitetspri pen, som föröfvas i Nord-Slesvig, i stället för att stärka, i hög grad försvagar Preussens ställning, att Kölnische Zeitungs oupphörligt upprepade varning i detta tall ljuder såsom en röst i öknen och att inom den nordtyska riksdagen ingen enda representant hade mod och rättskönsla nog att understöja de båda nordslesvigarnes reklamationer. Den nyligen afslutna traktaten i London undanrödjer endast för ögonblieket anledningarne till en konflikt. Dessa skola alltid qvarstå, så länge Preussen genom sin vägran att uppfylla förbindelserna i afseende på Nord-Slesvig visar Europa, att det icke aktar rätt och pligt och att det, på samma gång det till sin fördel åberopar nationalitetsprincipen, hyser en stark böjelse för att inkräkta på och undertrycka angränsande svagare nationaliteter.