Aftonbladet – 25 maj 1867, sida 2

lilla Claire, som stod helt nära den byrå, der Bergeret skrifvit sitt bref, fick se det ligga qvar der öppet. on tog brefvet och bar dt till modren. Att med en hastig blick genomögna detta bref, uppgifva ett förtviflans skri och störta fram till mannens rum, var för henne ett ögonblicks verk. I samma ögonblick som hon öppnade dörren dit, smällde ett skott. Derefter blef det tyst, alldeles tyst! Intet rop, inga tårar! Endast grafvens tystnad. Genom mannens död och hustruns dåning inträdde ett djupt lugn efter de stormar, och den förtviflan som vi sökt skildra, Vid ljudet af skottet och efter en tredje uppmaning anföllo exekutionsbetjenterna dörren. Barnet, uppskrämdt, blekt, utom sig, men likväl nyfiket att se och höra, höll sig emellan båda dörrarne, utan att våga inträda i fadrens rum, utan att vilja öppna för dem som kommo hennes moder att gråta! Salongsdörren brast. Lagens tjenare inträngde i detta hem, som i går strålade af lif och lycka, men i deg luktade elände och död. en lilla Claire betraktade dem, helt förskräckt. Ar herr Charles Bergeret här, mitt barn? frågade anföraren så mycket som möjligt mildrande sin sträfva röst. Pappa! Vill ni råka pappa? — Han är derinne, med mamma.t Och hon pekade på likrummet. Ett ögonblicks tvekan uppsiod hos dessa män, som likväl just icke äro så vekhjertade.