Aftonbladet – 25 maj 1867, sida 2

med trygghet kunna bära tunga laster, enär dessa skepp endast lämpa sig för ett par trälastturer från Östersjön under sommaren och derefter böra uppläggasien vinterhamn som tidigt på våren blir isfri och är nära belägen till skepparens och besättningens hemvist, allt fördelar, som de norska ham narne ega, och tillika oundgängliga vilkor att denna sorts segling under måttliga fraktkonjunkturer skall inbringa en, mot risk och slitage, svarande behållning. Ins. vägar derföre påstå, att denna handel varit och ör å ömse sidor en fördel! Man har vidare sagt, att vi i Sverge hvar så dugliga redare eller skeppsl som i Norge! Ganceka naturligt och möjligen ännu är, då yrket i Norge, snart sagdt, är hela nationens och detsamma från barndomen insupes af dess idkare, så ett en norsk redare, vid början af sin affö redan känner hvad man hos oss får förvärfva genom en ofta dyrköpt erfarenhet! Iosändaren vågar dock påstå, att detta förhållande de sednaste tio åren ansenligt jemnat sig till vår fördel, alltsedan konkurrensens friska bris fått fylla våra sesel, ty just de på sin tid prisade differentialtullarne de höllo vära krafter i domning, framkal luxuriösa små fartyg på 70 å 80 läster. bilska skeppare och okunniga redare, hvilka alla, när tullskyddet tog3 bort, befunno sig lika hjelplösa som fiskar på landbacken! Då insändaren nu sökt framställa de orsaker, som verkat och ännu verka att hålla år sjöfart på en mindre hög ståndpunkt, tminstone jemförslsevis med brödrafolkets, så återstår att ssärekåda i hvad mån vi ha anledning hoppas på något bättre i detta afseende, äfvensom de förhållanden, som dertill -borde bidraga. Så snart trävaruexporten af många skäl icke längre kan fortfara i samma skala som förut, spekulationer i egendomsköp, bankaffärer etc. icke vidare lemna den förväntade vinsten, och icke minst, när den jemna strömmen af länta utländska penningar afstannar, utan tvifvel skola mina landsmän då grip en så lönande näring som sj den med omtanka och sakkunnighet bedrifves. Derför talar i ta rummet vär naturliga fallenhet för yrket, som fordrar ett härdadt, äfventyrslystet och oförskräckt folk — högst få nationer kunna med samma skäl som svenskar och norrmän sägas vara födda till sjömän; vidare våra utmärkta och billiga materialier för skeppsbyggnad, i förening med en medfödd stor skicklighet till deras sammansättning, samt slutligen icke minst det välförtjenta anseende för ärlighet och heder, som vi tillika med norrmännen ega bland hela verldens köpmän och assu radörer för det sätt, hvarpå vi handhafva de åt oss anförtrodda laddningar — en sak för öfrigt, som hvarje svensk eller norsk skeppsförare känner och hvarföre har, med jemngod klass på sitt fartyg, bland många fraktsökande af andra nationer, vanligen blifver först upptagen, ofta också till högre frakt. Det inkast skall tvifvelsutan göras, att insändarens skildring af våra tillgängar för skeppsbyggeri, i hvad den rörer sjelfva materialet, icke är alldeles trogen, att våra ekskogar börja alltmera glesna, ete.; men dertili svaras, att sednaste tidens erfarenhet ställer furans duglighet såsom fartygamaterial mycket högt; den saken b:kräftas ock af den förmänligare klassifikation, fom i sednaste generalförsamling med Bvreau Veritas, på goda grunder, beviljades furuskepp, såsom de der visat sig i allmänbet, till följd af sin elasticitet och deraf härflytande utmärkta täthet, leverera bättre laster än några endra fartyg, och hvarje praktisk sjöman känner sig numera aldrig tryggare än på våra cs sista åren i Norrland byggda furuskepp för 7, möjligen 10, års första klass. Ett skäl mera således att tillse, det våra furuIskogar icke vandra till utlandet för intet! I Till följd af en vid de norrländska varfven de sednaste åren ofantligt uppdrifven arbetsskicklighet och dermed förenad verkligen amerikansk raskhet vid utförandet samt det införda bruket att rigga med jerntrådsvirke, blifva dessa fartyg så billiga som ända till 1 7 å 8 pr register-ton, då de emoti Skott Jand och östra England, verldens förnämsta skeppsbyggnadsorter, fartyg icke kunna byggas af samma klass under 11 till och med 1 16 pr register-ton. Denna prisskilnad på det färdiga fartyget, i förening dermed att våra kostnader för proviant och hyror äro mindre än någon annan patioms, lägger öfvertaget på Idet stora täflingstältet alldeles obestridligt i våra händer så snart den egna fördelen att I deltaga i denna täflan blifver allmänt insedd och tillvaratagen, och tvifvelsutan skall I det visa sig att vi på det i vår sjöfart nedJagda kapital kunna i genomsnitt förtjena 115 å 20 4 pr anno under konjunkturer då -Imed oss täflande foik! Sättet hvarpå en inbringande sjöfartsröIrelse hos oss bäst borde anordnas, har de Ipednare åren både i tal och tryck varit lifligt afhandladi och många hafva tänkt sig Idensamma bäst ordnad under formen af större aktiebolag. Ins. och flere med hoInom hysa likväl den åsigt att dylika institutioner mera än den enskilde äro i denna Ibranche blottställda att misslyckas, och vid en sådan utgång skulle hågen hos allmän heten att ånyo försöka sin lycka på ett bei kligt sätt afsvalna. Fördelarnce af sådana örre associationer skulle vara den betydligare kredit ett sådant bolag i sina translaktioner skulle åtvjnta, de besparingar som Igenom byggnader och proviantering i större Iesala skulle tillskyndas dem, men är ins. af Iden mening att dessa fördelar vore mera Iskenbara än verkliga och ingalunda uppvägde olägenheterna, hvaribland först och st svärigheten och osäkerheten att allltid träffa sakkunniga före tåndere, skickliga att sköta en så stor affär. Erfarenheten lådagalägger också att de små företagen, der Idet egna intresset kan i de minsta detaljer lgöra sig gällande, skötes bäst, och framför-Jallt ur synpunkten af det önskningsmål latt sjöfartsväringen hos oss måtte blifva Ihvad den är i Norge, en nationalindustri, I hvarmed snart sagdt hvarje kustbo är förtrogen, så skulle detta syitemål genom inlrättande af större bolag i betydlig grad -I motverkas. De i vårt land vanliga små associationerna för inköp eller byggandet af ett eller flera fartyg föra genaste vägen till det mål hvarje svensk man önskar snart se uppkommet, nemligen att vår gula och blå flagga skall på verldsbafven blifva lika Jtelrik som den är högt aktad! C. — Kyrkoherdebeställning. K. M:t har sist. gårdag utnämnt och förordvat till kyrkoherde i Åhs och Wentlinge församlingars paÅstorat inom Kalmar stift komministern i Ålems församling J. H. Lagström. — Begrafningsplats för hufvudstaden. Sedan löfverståthållareembetet hos K. M:t hemställt, att, i afvaktan å utgången af den under behandling varande frågan om Nya kyrkogårdens utom Norrtull utvidgande, sig till medi. arten är, dåj Jen ganska ringa behållning återstår för de