Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 3

Om vivisektioner. (Genmiäle.) (Slut frin gårdagsbi.) bin ridderliga strid för förstindets goda ätt vid paturforskningen bade hr Nordvall kunnat bespara sig, ty bär strider han blott not en väderqvarn, här piskar han åter sin på väggen upp pikade hin onde och slegen kunna derför altrig träffa rågon naturforkare. Ingen mvaturforskare har någonsin rott sig kunna göra upptäckter genom att ipprada en mängd ögon på sitt fönsterbräde och dermed samla bilder frå: den ytire eerlden. I min sats var ej hellir fråga om gon utan förstånd, utan blott om ett för-: tänd utan ögon, hvilket dock är någonting nnat. För att förtydliga min mening vill ag erinra om den iör mången redan b2santa anekdoten om en fransman, en enselsman och en tysk, som träffade tillsamna.s och kommo att tala om kameler. Det vefanns att ingen af dem hade reda på hvad n kamel egentligen var, men alla tre fingo ie från den stunden en oemotståndlig lust utt fylla denna lucka i sin erfarenhet. De. invände emellertid, såsom ofta s er, olika vägar att komma till målet. Fransmannen vegaf sig till Jardin des pluntes i Paris, eu;elsmennen reste till Feypien och båd: vunno de sitt syfte. Men tysken han reste vem, stängde in sig i sin kammare, besiälde ig en cigarr och eit glas bier, und aus der Piefe seines Bewusstseins konstruirte er einen — Kameel. Det var mot denna sistnämnde rt af naturforskning, som mitt ofvan citeade yttrande var riktadt. Jag torde icke sehöfva erinra derom, att man på grundvaen af en sådan forskning ätven skulle kunna öka att bygga sig ett omdöme om viviktioner, ej heller om värdet af det res et, till hvilket men härigenom sannolik kulle komma. Om hr Nordy.ll inom paturforskningen öredrager auktoritetstron framfor den exerimentala, kritiska metoden, så står han I rmed i strid åtm nstone med alla våra pa urforskare. Sådana åsigter leda till ett tillestånd i des a vetenskapers utveckling, vilket i våra dagar vore mycket Jiiet på n plass. Det säges väl att sådana årigter emligen allmänt hyllag i Kina, men inom v verldedel hafva de, såvidt jag känner, nare tiden icke Jyckats vinna räcon pojul