Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 3

od OO mn UU a ORM metod är för hr Nordvalls förstånd, lika ilmotbjudande synes forskarens varma och lödmjuka nit vara för bans känsla. Annoriunda kan jag icke förklara det sätt, hverpå I han yttrar sig öfver två citater, hvilka båda linnehålla en skildring deraf i ordalag, som I måste anslå hvarje ädelt sinne. Ingen, fom icke är blind eller som icke med flit sluter :Isina ögon till för sanningen, skall väl i I Bernards och Lessings ord kunna se något annat än ett uttryck af den ädla åtrå efter Isenningens till oss alltid sparsamt och i I brutna strålar fallande Jjus och det ödmjuka l erkännandet af obetydligheten hos all menskIlig kraft inför den eviga sanningen sjelf, Isom just utgör den utmärkande karakteren Ihos den verklige forskareanden. För att rätt förstå dessa ord måste man ega någon legen erfarenhet af deras innehåll — och den l vetenskapsidkare, som saknar en sådan, är, enlig: min tanke, att beklaga, än mer, om Ihan vid sitt bemödande att försöka fatta dem i bilder ur sin egen fantasiverld, icke eger några andra sådana till hands än den af den osaliga evigheten, girigbeten eller den art af kärlek, som hr Nordvall i sin artikel nästan i detalj skildrar. Man kan icke begära, att alla skola förstå de orden, men ingen kan bemöta dem med hån utan att dermed blotta sin egen råhet — och din som oblygt förmenar sig vara rätte mannen att emottasa och förvalta skatten i Guds högra hand, torde just derigenom visa sig densamma ovärdig. Om någon finner forekarens sträfeamma lif oangenämt och för sin del föredrager att försjunka:i den lugna förnöjelsen öfver det stora vetande han redan eger, så torde han dervid vara i sin goda rätt och ingen vill kanske störa honom i hans dolce far niente. Ty sådant beror på tycke och smak och kan icke disputeras. Men dervid torde det tillåtas göra den reflexionen, att sådana åsigter icke böra inplantas hos allmänheten, än mindre bos den uppväxende ungdomen. Men är nu br Nordvells uppfattning af naturforskningen i allmänhet oriktig, så är den det icke mindre särskildt i afseende på iysiologien. Det skall vara mig lätt att genom ett enda exempel visa befogenheten af detta påstående. Hr Nordvall yttrar på ett ställe i sin artikel, att han känner sig frestad att till försummelser af ganska svår beskaffenhet hänföra uraktlåtendet att vid vivisektionerna använda det synnerligen vigtiga medel man eger i fotografien för att dels bevara resultatet åt all framtid, dels ock för de studerande ersätta den autopsit ete. I eamma andetag som hr Nordvall här förmenar sig gifva fysiologerna en vigtig fingervisning, huru de böra sköta sin forskning och sin undervisning, blotter ban sin fullständiga obekantskap med hvad fysiologi egentligen är. Eller hur mensr han, att man skall kunna fotografera ett fysiologiskt fenomen? Kan fotografien skapa en bild af en lefvande kraft? Detta eynes mig vara en omöjlighet. Låtom oss för tydlighetens skull välja ett exempel. Vill mant. ex. fotografera en pulsåder eller ett bjerta, som äro anatomiska föremål, så låter sig detta ganska väl göra; men icke lärer det väl vara möjligt att göra detsamma med de fysiologiska feoomener, som i dessa organer försiggå, såsom t. ex. pulsslaget, blodvågens rörelsehastighet, blodets vexlande hydrauliska tryck, hjertats rhythmiska kontraktioner, hjertljuden o. s. v. Jeg bar redan i en föregående artikel gifvit en vink om ekilnaden mellan anatomi och fysiologi, men detta, liksom mycket annst, synes hafva undgått hr Nordvalls uppmärksamhet. Han förblandar uppenbart anatomien och fysiologien och bäri torde förklaringen ligga till hela hans resonnemang i afseende på vivisektionerne. Ty säkert är att vivieektioner, företagna för anatomiskt ändamål äfven i fysiologernas ögon äro oberättigade, emedan de äro komplett onödiga. Man kan derför icke komma ifrån den föreställningen att br Nordvall skulle ge saken med helt andra ögon om hen blott kände hvad fysiologi är. Men dermed kän man icke låta sig nöja; ty det hade varit hans skyldighet, att taga notis derom, innan han utkastade sina beskyllningar, åtminstone innan han förnyade dem och tillökte dem med flera. Man har icke rätt att lägga dåliga motiver under andras handlingar derför, att man icke känner och ej ens besvärat sig med att tega reda på de verkliga. Jag vill blott anföra ett exempel på, huru hr Nordvsll går tillväga i detta afseende. Då han talat om det oförklarliga begär, som Jockar åskådare till en afrättning, om romarnes passion för gladiatorsspelen och spaniorerras för fjurfäktningar, såsom i grunden en yttring ef menniskans rofdjursnatur, yttrar han omedelbart i sammanhang dermed: ?Om nu en liten fläkt af denna anda någon gång skulle kunna blanda sig med vivisektorns eller åskådarnes vetgirighet? Ingen dödlig torde med sakerhet kunna svara härpå; men en vink om möjligheten kan tilläfventyrs framkalla en sjelfpröfning, som i sin tur torde föranleda en eller annan oväntad upptäckt.? Tanken är vacker och uppstod säkert i en ädel själ. Hr Nordvall har sjelf sagt, att det är lätt att skära breda remmar ur andras rygg? och kanske allra lättast, när ingen dödlig med säkerket kon svara derpå. Men en fråga kunna vi dock göra: tor hr Nordvall verkligen på fullt allvar, att det skall lyckas honom inbilla någon klok och rättänkande menniskea, att hågon fysiolog gör någon vivisektion för nöjet att se blod och lidande? Eller tror hr Nordvall fysiologerna vara så fullständigt känslolösa, att deras könsla ej kan såras efnågot slags skändligbet? Mycket skulle ännu kunna ara att yttra om hr Nordvalls artikel, och det skulle vara lätt att uppvisa en mängd exempel derur på inkonseqvenser och underhaltiga principer, men hvem som helst kan sjelf göre detsamma, och det redan sagda torde derför vara mer än tillräckligt. Den svåra bes skyllning mot fysiologerna, med hvilken hr Nordvall börjat strider, står ännu obevisad qvar på hans ansvar, men försöket till ett bevis har dock betydligt minekat dess tygnd: ty det har visat, huru lös den grund i sjelfva verket är, från hvilken beskyllningen utgått. Det har ytterligare styrkt oss i den tanken, att känslan och fantasien ensamma icke duga att utreda en fråga. Då hr Nordvall afeluter sin artikel med orden: ?men de frågor äro ej få, i hvilka det rätta säkrare träffae af känslan utan förståndets hjelp, än af ett förstånd utan känsla?, så skulle väl detta innehålla eit slagursäkt. för den händelse