Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 3

den tragiske skådespelaren lära af den komiske eller tvärtom, och den vexelverkan upphör dermed, som inom hvilket konstlområde som helst är af högsta vigt. De förra gå derföre sin väg, de senare sin, hvarigenom isypnerhet de komedispelande, I såsom det nu hos oss är stäldt, löpa fara ett förlora ända till förmågan att fatta roller, hvilka ej ligga inom det vanda området. Utbildningen blir ensidig och, hvad I värre är, man mister alltmer lyftningen i sinnet, poesien inom sig, under lösandet af Ide många krasst realistiska uppgiften dem den nyfranska skolans alster erbj juda. Under bemödandet att bli natursann, att ledigt återgifva dialogen, att skänka en pikant och anslående form åt de pikanta figurerna, får ?den heliga elden? inom skådespelaren aldrig eller högst sällan tillfälle att värma honom sjelf eller andra, och den utslocknar nödvändigtvis så småningom, tills han står qvar med en yttre elegans utan inre hållning, en yttre liflighet utan själens lif, med ett ord, förfaller i ett manår, det sämsta af alla. Äfven de tragiske skådespelarne lida genom det nuvarande förhållandet, om än i motsatt riktning och dessutom i mindre väsentliga punkter. Ty de ega dock hufvudsaken till siu förfogande: kraftfulla, upplyftande roller att gifva gestalt och lif, — en uppgift, som verkar elektriserande, i stället för slappande, och som, om den rätt fattas, skänker skådespelaren denna själens eviga ungdom, hvilken den sanna konsten beskär sina idkare och dyrkare. Ej mindre menligt verka de nämda omständigheterne på den stora publiken. Något hvar torde af det föregående inse, att smaken under ruvarande förhållanden måste bliensidig utbildad, liksom skådespelarnes konst, men ef ännu flera skäl. Venan vid de alltigenom förståndsmessiga, noga afmätta ko medierna, der pikanta effekter och uppskrufvade karskterer ej sällan lemnas som surrogat för sannt diktade, måste nödvändigt på längden genom deras poe:ilöshet förtorka, genom öfverretningen förslappa känslan för det rent och verkligt sköna, det är smaken. Vi taga då ej alls i beräkning dessa lumpna ferser eller än sämre teatraliska Phundfröjder?, på hvilka den nyare re perioiren ej lidit brist, och som raturligivis vida mer direkt och tejdlöst förskämma den större mängdens redan i gig sjelf föga utbildade och högst osäkra smas. Det högre skådespelet ken ej mot detta förderf sätta någon kraftig damm, då dels urvalet för den stora repertoiren ej på senare tiden varit så syune:ligen vårdadt, dels äfven de gifna sakerna i denna väg hafva öfverhufvud en annan och vida fåtaligare publik än komedierna, något fom med de nu rådande åsigterna ej är att undra på. Dessutom är sorgespeet i slla händelser ej tidens dramatiska älsklingeform och kan sålunda aldrig enamt förslå att föra poesiens talan inom dramatiken. Det högre lu-tspeiet och skådespelet hafva till en del intagit dess plats, och cet är derföre ef vigt att åtminstone dessa arter på repertoiren representeras med noggrann urskilning och omsorg. Men det är ej nog med de ofven antydda farorna och olägenheterna: äfven på uppblomstrandet af en inhemsk dramatik yerkar den franska skolans öfvervigt tryckande och qväfvande. Om vi ej fruktade att genom utförlighet trötta, skulle vi gerna önska att. genom en noggrannare undersökning uppvisa, det så verkligen är förhållandet. Vi vilja dock för denna ång åtnöja oss med några korta antydningar. Vi ba redan flerfaldigt karakteriserat de erbetens art, som företrädesvis beherrska den kungliga scenen, och fästa nu dessutom uppmärksamheten derpå, att de, utgångna ur skötet af en väsentligen romanisk nationalitet, med allt s.it pikanta behag likväl måste på det hela stå temligen främmande gentemot en skandinavisk befolkning, mcd dess så skiljaktiga intressen och åsigter i lifvets och konstens flesta frågor. Att de äro nationella, desea dramer, är visserligen ur fransk synpunkt en förtjenst, vare si. man betraktar deras fel eller goda sidor; men lika säkert måste detta räknas dem till brist, när man bedömer dem från vårt folks ståndpunkt. Och då pu dessa stycken mnästen uteslutende framställas från vår förnämsta scen, der det svenska mönstret för d. .smatickt återgifvande måste sökas, hvad blir häraf följden? — Jo, de möjligen uppspirande författartalangerna nedslås, då de finna sig ej kunna ens på afstånd hinna fransmännen i lätthet, Pesprit? och teatralisk arrangeringsförmäga, och afstå från försöket elles ock, hvad än värre vore, söka de efterlikna mönstren och bidraga derigenom blott att öka imitatorum servum pecus?, hvilket aldrig kan blifva till verklig båtnad för en nationel dramatik. Exempel af det senare slaget saknas icke, och flera skola följa, ju längre den nuve rande repertoire-besättningen fortgår. Vi skola framdeles nögon gång egna några särskilda betrastelser åt detta intressanta, men föga uppmärksammade förhållande. Sedan vi nu i största korthet skärskådat den nuvarande ställningens stora brister och ohållbarhet, gå vi att i en elutlig artikel framställa några positiva åsgter om repertoirens handhafvande, belysta med en del fakta och exempel.