Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 3

De kungliga teatrarnes dramatiska repertoire. IL Vi ha i de båda föregående uppsatserna sökt visa, dels huru den högre repertviren synes ha blifvit fylld så temligen på slump, endast med afsigt att kunna uppvisa granna namn, dels huru i den lägre med dess större konseqvens nästan endest upptagits den nyaste franska dramatikens alster. Vi vilja nu tillse, hvilka följder detta handhafvande af repertoiren redan medfört och, i fall det fortsättes, än ytterligare skall draga med sig. Hvad som i företa rummet faller i ögonen är det tetydliga svalg som uppkommit mellan den högre och lägre repertoiren, i det dessa, skarpt begränsade och karakteriserade, stå gentöfver, att icke säga emot hvarRadra. ena sidan de mest poetiska och ideala intentioner (iåt också vara att de ej älltid lyckats), å den andra nästan uteslotande realistiska och förståndsmessigt genomförda taflor och karakterer, arbeten, i hvilka poesien kommer till sin rätt i någon enstaka situation, någon replik, nägra få ecener på sin höjd, men der eljest berökningen och den tillspetsade karakteristiken merendels fö ersätta en sarvnt tilltalande avläggning och med verkligt poetisk blick uppfattade personligheter. Med ett ord: å ena sidan sorgespel al herömda fö. tattare, å den sndra nyfranska komedier och farser! Om en dramatik, fom ätven inom komedien lör poesiens talan, synes man, på ytterst få undantag när, knappt ha en aning hos oss. Och likväl ligga exemplen så nära till hands, ptt det nästan kunde synas öfverflödigt att, såsom vi härnäst skola göra, ange dem. Detta förhållande inom repertoiren och de franska styckenas högst betydliga öfvervigt medför viavre för våra skådespelare olägen-) heter, ja verklica taror, Då något slags! jemförelse aldrig kan komina i fråga mellan! le båda afdelningorne, kan heller knappt: