Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

Hustrun och madren, starka i deras he. liga värdighet, i deras oförtjenta olycka, båda representerade genom denna dygdiga varelse, slungade skymfen tillbaka i ansig tet på den gräslige bandit, som sÄ!ie man. nens köpmannaära för priset a !ustruns ök. tenskapliga och moderliga ära. Kirsehmark aflägsnade sig skummande aj raseri. Den utväg fru Bergeret försökt vände sig alliså till skada för den person, för hvilken hon skulle offrat sitt lif, men också endas! sitt lif! Då bankiren gått, skyndade hon in till sig, drog ut sina lådor, tog några etuier, och lyssnade ånyo på hvad som f-regick i salongen. Hennes man skref. Hon väntade, och butade derefter på dörren. Då hr Bergeret kom och öppnade, kastade hon sig i hans famn. Båda utbrusto de i tårar. Men det var icke ögonblicket att öfverlemna sig åt en onyttig förtviflan. Louise återkom föret till känslan af deras grymma belägenhet. Hon var nog kallblodig att låtsa sig vara fullkomligt okunnig om detaljerna at hennes samtal med bankiren. Nåväl, min vän?? frågade hon. Hm !? svarade hr Bergeret. Dina böner? ...7 Föllo på ett bjerta af sten. Mi.a tårar säga dig allt.? Ja, ja, men jeg vill veta allt, säg mig huru stor vår olycka är? Hvad har du utverkat??? Intet.? Huru! icke ett anstånd ?? Han gaf mig en timmna.?