Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

änsla af förbrödriog genomgår sedan länge ordens riken, och har i synnerhet genom len slesvigska frågan blifvit träffad i sin rjerterot. Det är i sig sjelf ingen obetydlig sak, det ir någonting ganska betänkligt att en stor uropeisk makt afsluter ett fredsfördrag och åter år och dag förgå uian att i en vigtig, and och folk och staternas gränser beträfande punkt bringa det till utförande. Denna Preussens underlåtenhetssynd gör edan i alla Europas länder ett mycket gy ansamt intryck och är ej egnad att väcka sympatier för Tyskland och dess enhetssträtvanden. Men hvilket intryck måste den pj väcka i de skandinaviska rikena, som be08 af nordslesvigarnes stamoch språkförvandier? Och huru måste det ej vara dem till mods vid de underrättelser, som hvarje post medför från dessa olyckliga gränstrakter? Redan göras för de danska flyktingarne från Slesvig, som ej mer räknas i hundrautan i tusentel, offentliga insamlingar; alla danska tidningar ha öppnat subskriptionslistor, så att smärtan och förbittringen ständigt hållas vakna. Med ett ord, så länge Preussen ej ärligt uppfyller sina i afseende på Slesvig åtagna förbindelser, så länge det i Slesvig kränker nationalitetsprincipen, skola alla nordiska länder betrakta det som sin fiende. De nordiska länderna äro fattiga och svagt befolkade, men de bebos af tappra män och ypperliga sjömän, och derigenom är deras vänskap eller fiendskap i händelse af ett krig ej så helt och hållet att förakta. De önska ingenting hellre än att lefva med oss i fred och vänskap. Vi äro deras stamörvandter och hela deras andliga kultur har en mer eller mindre tysk anstrykning. Vi ha dessutom ett stort gemensamt polskt intresse: att skydda oss mot farorna :t det alltmer växande ryska verldsriket. Vi allanledning attanse o3s som naturliga l förvandter, och för detta förhåliande gi sig på kungliga slottet i Stockholm all blind. Vår korrespondent talar om ska konungens förkärlek för Frankrike, och dock tro vi oss med visshet veta, att han sedan länge önskar ett närmare, vänskap ligt förhållande till Preussen, men att han tillika ej gör nägon hemlighet af att dertill fordras uppfyllandet if ei ouvdgärgligt vilkor, de. nemligen, att Preussen at det danska hertigdömet evdast behåller den tyska och på sin höjd äfven den blandade, men återlemnar den danska delen. Detta var på en tid då Preussen ännu ej ätagif sig någon fördregsmessig förpligtelse i cenna fråga. Men nu har Preussen en dubbel an: maning att göra hvad en sund politik dess utom fordrar. Ty blott och bart på tändnäålsgeväret. uteslutande på den fysiska öfvermakten, isynnerhet under det nuvarande halffärdiga tillståndet i Tyskland, låter på längden in gen preussisk politik grunda sig. Preusser måste äfven taga de sedliga makterna med i beräkning, isynnerhet och framför allt na tionalitetsprincipen, på hvilken det bygd hela sin mskt och storbet. Att i händelse af ett krig med Frankrike blindt förlita sig derpå, ati Ryssland nog skull: hålla de nordiska makterna i schack, skulle vars lättsinningt och dåraktigt. Frankrikes sjö makt är redan ensam, men förbunden med Sverges och Danmarks, fullkomligt den ryska öfverlägsen. Så snart en stor fransk flotta inlöper i Östersjön, försvinner all fruktan för Ryssland. Ty att genom de o:ästvänliga trakterna norr om Bottniska viken vilja sända en armå, kan ej gerne komma i fråga. Att Sverge ej skulle skygg tillbaka för ett krig med Ryssland ha al liansunderhandlingarne under Krimkrige visat. Ålandsöarne och Finland, hvars ca tionella lif sllimera vaknar, locka som se gerpris. Man kan alltså ej fatta hvarföj Preussen, för en landremsa, som grefve Bis marck sjelf en gång tycktes anse för en ba gatell, skulle förstöra hela sin politiska och moral ska ställning.