Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

Kölnische Zeitung innehåller i sitt nummer för den 19 Mej ett bref från Stockholm, der korrespondenten framhåller de lifliga sympatier för Frankrike, som skola vara rådande vid vårt hof, samt vet att berätta om försök, som genom härvarande franska ministern baron Fournier skulle blifvit gjorda att inleda underhandlingar om afslutande af en formlig allians mellan de förenade rikena och Frankrike. Det vore vågadt?, säger han, att vilja fälla ett bestämdt omdöme om trovärdigheten af dylika uppgifter; man måste nöja sig med förmodanden, och enligt dessa ligger det alls ingenting osancolikt i antagandet att Frankrike såväl här som i Kjöbenhavn gjort för sök att för händelse af krig få en allians till stånd. Berodde afgörandet enda t på de regerande kretsarne vore saken snart teglerad, men riksdagen på den ena och Rysslands ställning på den andra sidan, pålägga det krigiska sinnet fjettrar, som ej så lätt kunna afskakas o. s. Vv. Detta bref har tidningen begagnat för att återkomma till sitt gamla tema: faran för Tyskland att genom fortsatt uraktlåtenhet att uppfylla sina förbindelser i afseende på Nordslesvig skapa sig en fiende i de skandinaviska makterna. Tidningen yttrar: Vi tvifla ej att ofvanstående korrespondens, såvidt hon rör diplomatiska förhållanden, härrör från bästa källa; men hon öser för mycket från yta, håller sig för mycket till yttre förhållanden och personer, och lemnar sakernas djupare grund oberörd. Konungen af Sverge har förkärlek för Frankrike?. N ja, hans far och hans mor, hela dynastien Bernadotte, hä stamma från franskt blod. Och dessutom ha svenskarne, Nordens fransmän?, alltid haft en viss förkärlek för Frankrike, hvilken till och med hos den snillrikaste af Wasakungarne, Gustaf III, till landets skada gick ända till öfverdrift. Men äfven utan denna förkärlek, äfven utan herr Fourniers förtroliga ställning till konungafamiljen, skulle under nuvarande förhållanden vid utbrottet af ett krig mellan Frankrike och Preussen Sverges politik v.rit alldeles densamma. Man måste först och främst erinra sig att Preus sens oerhörda framgångar, men isynnerhet dess skoningslösa förfarande mot Danmark, uppfyllt alla dess svagåre grannar med fruktan och hat. Den allmänna meningen i Schweiz, Belgien, Holland, Danmark, Sverge är väsentligt densamma. Konung Carl XV skulle blott varit ett språkrör för denna allmänna stämning, om han verkligen hållit denna märkliga tlippik mot Preussen och dess annexioner som lades honom i munnen och gick genom alla tidningar. Man kan i detta fall vara öfvertygad om, att svenska konungen föga bekymrade sig om annexionerna på andra sidan holsteinska gränsen, och att det endast var eröfringen af Slesvig, hela Slesvig, äfven den danska delen derat, som gick honom till sinnes, men detta också så mycket mer, eljest vore han ingen svensk, ingen skandinav. Talet blef sedermera dementeradt, liksom det ytterst häftiga tal mot Preuss:n, som konungen af Danmark skulle hållit i London. Om konungarne af Sverge och Danmark ej talat alldeles så, så tänka de ätminstone ej på annat sätt. Nationerna sjelfva, hvilkas öfverhufvuden de äro, tänka så som en man. Det är sannt att den svenska rikedagen, den nya så väl som den gamla, gerna ser på styfvern, såsom man ej heller gerna kan vänta annat af ett fattigt folks representation. Det är sannut att norrmännen gerna begagna sig af sina privilegier såsom bo ende i ultima Thule och under sista ryska kriget visat en något krämaraktig fredskärlek. Men icke desto mindre var den skandinaviska andan redan då tillräckligt vaken för att göra Sverges !iträlande af vestmakternas förbund endast tili en tidsfråga. Hade kriget fortiarit, skulle Sverge och Norge ofelbart kommit att deliaga deri. BSannt är ifven att panskandinavismen är en oklar, något töckenartad id, som hittills ej något vidragit att åvägabringa de tre nordiska krovornas föreniog, tvärtom af dipiomatien kan egagnas för att underhälla misstroende melan dynastierna i Kjöbenhavn och Stockholm. Men ett visst gemensamt medvetande, en ISS Ae EEE, STEN