Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

HBIUURIAIVLV fen fd Maj. Iotrycket i Tyskland af LoxemburgErisens utgång. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 20 Maj. Intrycket på den allmänna meningen af denna tvistefrågas lö ning är af temligen olika beskaffenhet. Belåtenheten med att freden blifvit upprätthållen är öfvervägande i de borgerliga och isynnerhet i de kommersiella kretsarne. Man insåg, att föremålet var för ringa att rättfärdiga ett krig, som skulle ha framkallat en europeisk krigslåga. Inom den politiska verlden äro åsigterna delade. Somliga lägga vigt på, att Preussen dock i alla fall utrymmer en fästning, som det tyska förbundet innehaft i 50 år, och taga sig deraf anledning till beskyllningar mot grefve Bismarck. Dessa halft beklagande, halft anklagande argumenter framdragas isynnerhet af augustenburgarne och österrikarne samt å andra sidan af de sydtyska, mot Preussen fientliga partierna, obekymrade om att de nyss förut jemrat sig öfver, att grefve Bismarcks egennytta ånyo skulle bringa krigsolyckor öfver Europa. Det ligger för öppen dager, att dessa partier i sjelfva verket ha spekulerat på en konflikt, som åter skulle ha satt Preussens landvinningar sistlidet år på spel. Konungen af Hannover skell verkligen i hemlighet ha umgåtts med planen att bilda en legion, som han skulle ställa på Preussens fienders sida. Konung Georg har fortfarande uppenbarelser och nyligen i andanom bestämdt sett den dag, då han skulle återintåga i Hannover. Häraf har nu för tillfället ingenting blifvit af, och konungen bar derefter visat sig beredd till underhandlingar med Preussen om en formlig afsägelse af sin fordna suveränitet, hvaremot Preussen skulle bevilja honom: temligen höga finansiella förmåner. Underhandlin garne mellan Wien och Berlin i denna punkt fördes af den fordne hannoverska ministe.:n von Windthorst och skola nu lofva en snar afgörelse. Men om en europeisk kris åter skulle komma emellan, hvartill dock tillsvidare ingen utsigt är för handen, så må ingen gå i borgen för, att icke konungen af Hannover skulle insöfva sig irestaurationsförhoppaingar och afbruta underhandlingarne. För att återkomma till intrycket af Luxemburgfrågans lösning, så är man utom de nyssnämnda systematiskt mot Preussen fientligt sinnade kretsarne allmänt öfvertygad, att Preussen icke lidit något verkligt nederlag. Frankrikes hufvudsyftemål. nemligen Luxemburgs förvärfvande, blef icke allenast ominteigjordt, utan det franska krigspartiet har ätven gjort den erfarenheten, att de franska ersättningslystnaderna stöta på motstånd ej blott af Preussen, utan äfven af Europa. Detta skall sannolikt icke bli utan inflytande på Frankrikes framtida politik. Allt häntyder på, att vi verkligen för tillfället gå en fredstid till mötes och att det blott skall behöfvas en viss måtta å ömse sidor för att förlänga denna paus till en varaktig fredsepok. Nästa stötesten skulle visserligen Preussens fortskridande i Tyskland bli, det vill med andra ord säga öfverskridandet af Mainliniep. Just nu lära de franska az2enterna öfverallt lägga tonvigt på, att om Preussen ölfverskrider Main, skall deraf åter en svår konflikt kunna uppstå. Men Sydtysklands inträde i det nordtyska förbundet står ingaiunda för dörren, Man tycker sig tvärtom ha märkt, att samtidigt med krigsfarans aflägsnande ätven de sydtyska hofven visa sig mera på sin kant och månare om sin suveräniter. Den mot Preussen vänliga furst Hohenlohe i Miinchen hotas mer än någon sin af de ultramontana och gammalbaierska partierea. Till och med tullföreningens återupprättande, hvarom underhandlingar blifvit inledda med de sydtyska staterna, stöter på svårigheter, hvad beträffar grefve Bismarcks på riksdagen meddelade plan att inkalla sydtyska representanter till ett särskildt parlament ad hoc, ett s. k. tullparlament. De sydtyska partikularisterna, hvilka ha stort inflytande vid hofven, frukta i detta steg början åtminstone till den moraliska annexion, som inträdet i det nordtyska förbundet föru:sätte. såsom silkor, och alltså måste man på detta håll göra sig beredd på långvariga underhandlingar. En diplomatisk korrespondens från Stockholm i gårdagens Kölnische Zeitung skall väl icke undgå er uppmä ksamhet. Den påstår, att Frankrikes cch Rysslands inflytelser korsa hvarandra i Stockholm. De förra skola naturligtvis vara öfvervägande och ha verit nära deian att under den sista krisen leda till afslutandet af ett förbund med Frankrike. Jag öfverlemnar åt edra direkta und rrättelser att kontrollera dessa nyheters riktighet. Kölvische Zeitung sjelf beledsagar korrespondensen med tillämpnivgar, för att derioenom ånyo gifva sk I för sin önskan, att Preussen så snart som möjligt måtte ordna frågan om Nordslesvig. Häremot skall man svärligen ha något attinvända hos er, Men då det rhenska bladet vid detta tillfälle återkommer till det bekanta apokryfiska skåltal, som konungen af Sverge skall ha hå!lit mot Preussen vid en hoffest sistl. vår och anser detta tal saunolikt tro.s de uttryckliga dementier, som från svensk egida oifvits, så glömmer det, att, enligt hvad det härvarande svenska sändebudet skall ha försäkrat, dylika tal vid bordet icke äro brukiga i Sverge. 1 härvarande diplomatiska sretsar meddelades till och med tillförlitligt, utt någon hoffest på den tid, då talet skulle a hållits, alldeles icke firats i Stockholm. Talet var obestrid!igen en dikt af Wientidingen Die Presse och ingenting vidare. MaA vn bhbeooctärmda unnqgiltar Am anYva.