Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

sin fordriogsegares känslolöshet, svor att döda sig, förstod hon att allt var förloradt. Ingenting syntes henne för svårt. Trots det förbud hon emottagit, rusade hon ut genom en annan dörr och hann just i rättan tid för att hejda procentaren-bankiren, då han gick ut. Hon drog honom med sig i ett aflägset rum. Kärleken till hennes man förmådde henne att der säga allt hvad vänskap och äktenskaplig ömhet kunde in: ifva henne af brinnande böner och öfvertygande skäl. Hon kröp vid denne mans fötter, hvilken med ett ja e:ler nej bestämde öfver alla deras lif, som voro henne kära. Han lät henne tala, gråta, bedja! Han betraktade henne och fann henne vacker. Vackrare än hans vanliga älskarinna, vackrare än de kurtisaner som han jagade efter på den tid affärerna lemnade honom ledighet. Han sade henne detta. Den arma qvinnen lät honom tala. Hon väntade blott ett svar, och allt som icke innebar detta svar, syntes henne betydelselöst. Hon fördubblade sina böner. Ni begär af mig ett ja. Må göra, jag skell medgifva ett anstånd, jag skall lemna tid, så lång ni behbagar...? Och då hon lutade sig fram, flämtande af glädje, för att fa:ta hans händer och hölja dem med kyssar, tillade vid:ndret: Men jag begär också ett ja af er.? Fru Bergeret förstod honom icke. Han förrslarade sig tydligare. Då försvann den bönfallande hust:un. Modren reste sig i stället i hela sin moraliska storhet.