Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

tanken, att du aldrig förorsakat mig ett bittert ögonblick. Var välsignad... du och det barn du gif: vit mig! Lef för din dotter och säg henne en dag att hennes far dog för att lemna henne ett fläckfritt namn !? Han skref derefter under sitt namn, mum lande ord utan sammanhang... Fläckfritt !... ja! Döden renar allt.? Han tog vapnen från byrån och stoppade dem i en ficka på rocken, som han hopknäppte ända upp till hikan. Nej! nej...? tänkte han och uttalade då och då en del af sina tankar... ?Denne eländige ockrare ljög, då han påstod att man icke dödar sig!... Jag skall icke darra i det sista ögonblicket!... Redan länge har min själ gjort sig förtrogen med tanken på döden.? Han promenerade fram och tillbaka med stora 8 eg. Må signalen komma, nu!... Jag är be. redd.? Ett lätt buller hördes vid den dörr, genom hvilken fru Bergeret gått ut. PStackars Louise! detär hp... jag glömde henne. Hon väntar att jag skall kalla hen: e tilibaka.? Han öppnade. Lonise inträdde. Den a-ma qvinnan darrade och förmådde med möda hålla sig uppe. Hon hade nyss uthärdat ett svårt slag. Stående bakom dörren till salongen hade hon lyssnat, ångestfull, nästan knåböjsnde, till somtealet mellan hennes man och bron Kirschmark. Så länge de båda männen endast diskulterade sina ömsesidiga i tressen, nöjde hon sig att bedja; men då hr Bergeret, förtviflad öfver