Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 3

uppgifna fall låta inställa bränvinstillverk ningen. Grefve Spens yrkade att silfver. lånets upptagande skulle anstå tilldess resultatet af ärets skörd vore med visshet känd. Reserverade sig dock förskottisvis, emedan fruktan för en blifvande missväxt var så stor att allt bemödande emot betänkandets antagande vore fruktlöst. Professor E. Z. Munck af Rosensköld reserverade sig på samma sätt, och f:2mhöll att då en riklig tillgång på spanmål nedtryckte priset, så borde tillses att genom ett högre pris begränsa konsumtionen. — De sammansatta utskottens förslag biföllos af samtlige stånden, der de flesta talare ifrade för spanmålsundsättning på billigaste vilkor. Några sypnerhga betänkligheter uttalades icke i afseende på upplåningen af medel. — Det oftanämnda lånet, 2 millioner rdr i silfver, blef dock icke upptaget. Af hvad nu anförts skall tvifvelsutan den slntsats dragas att under åren 1814 till och och med 1818 spanmålsbrist häri landet nästan ständigt förekommit, ly magasinsinrättningen anlitades allmänt och, som ofvan anförts, utomordentliga ätgärder vidtogos för att möta befarade missväxter. Men häremot talar dock det märkliga förhållandet att införseln af spannmål utgjorde: 1814 560,500 t:r. 1813 224.500 t:r, 1816 201,000 t:r, 1817 170,500 t:r och 1818 471,800 t:r, alla slag. Det torde således kunna antagas att det egentligen var brist på tillräckliga kommunikationer som orsakade att i vissa delar af landet klagades öfver brist på spanmål och högt pris, i andra åter fanns öfverflöd med tryckta priser. Allmänna magasinsinrättningens åliggande blef att undsätta dem som behöfde och blifvit vanda att få låna säd, och att med inköp undsätta dem som hade spanmål att försälja. På detta dubbla experiment gjorde staten ofantliga förluster, men tillbakahöll all enskild spekulation. — Allmänna magasinsinrättningens grundfond utgjordes af medel som erhöllos genom Stockholms stads bidrag till den vinst som kronan hemtade af bränvinsförsäljningen från de inom hufvudstaden belägna regala brännerierna. Först 1810 började sänderna anvisa medel från banken till fond för magasinsinrättningen, hvilken vid 1815 års riksdag gjordes till en undsättningsanstalt, mindre tör de spanmålsbehölvande, än för dem som hade sponmöl att afyttra och som icke tvekade att inleda staten i ett handelsföretag, hvilket alltid skulle medföra stora förluster. Men efterhand insåg man det stora misstag, som blifvit begånget, och vid följande riksdagar yrkades alltmera enträget på allmänna magasinsinrättningens upplösning, hvilken åtgärd ifrigast päfordrades af dem som förut lika ifrigt velat göra och verkligen i flera år gjort denna inrättning till en kräfta för staten. Det insägs äfven alltmera tydligt att magasinsinrättningen ojemförligt mera skadade än gugnade jordbrukarne, hvars förlägenhet ökades derigenom att då de erhöllo en god skörd, så nedtrycktes priset derå, emedan magasinsinrättningen afyttrade sina öfverflödiga upplag till lägre pris.