Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 3

jlandtmannen skadligt prisfall, och då kan ej -lsäden plötsligt afyttras utan stor allmän och 1 Jenskild skada. Den makt, som man velat tilldela statsrevisorerna står i uppenbar strid r I med 68 R. O., som endast tillerkänner dem -Jatt granska statens räkenskaper, men ej att Ibesluta i administrativa frågor. I Ifrågavarande punkt var alltså både inI konstitutionel och ytterst betänklig. Yrkade låterremiss, hvilken ock beslöts. Tre dagar derefter vidtog magasinsdirektionen en åtgärd, som gaf frågan en vid Isträcktare omfattning. Direktionen anmälde Iden 8 Juni hos K. M:t, att enligt inlupna J underrättelser befanns rågsädet i de flesta provinser ytterst svag, i mänga orter alldeles utgånget, samt vårsäden klen och ganska litet försigkommen — allt till följd af den lihällande torkan, så att missväxt kunde förutses, hvadan kraftiga åtgärder erfordrades Itill förekommande af spart befarad brist och hungersnöd. Direktionen hade att påräkna 1150 000 t:r spanmäl alla slag, deraf dock redan S0,000 voro till oundvikliga undesättningar dis, onerade ; att de återstående 70,000 1:r voro oillräckliga; att af det förut beviljade kreditivet 1!2 million rdr endast 279,000 rdr voro odisponerade, men deraf 134,000 Irdr erforderliga till betalning af ofvanberäknade spanmålstillgång: att flertalet spanmälslläntagare befanns urständsatte att sina förut Jerhållva undsättninger ätergälda förr än nästa är eller längre fram, och ingen kontant liqvid att påräkna, samt att 250 å 300,000 i:r erfordrades för att möta den befarade missl växten, hvadan ytterligare en särskild fond af minst två millioner rdr erfordrades till spanI mälsinköp från utl-ndet. Fyra dagar derefter ankom en k. proposition, hvari nödvä digheten af skyndsamma spanmålsuppköp framhölls. Men då betänkligt vore att anskaffa de dertill erforderliga medlen genom en ytterligare tillökning al den utelöpaade sedelstocken, hvarigenom högst menliga följder för rikets redan förfallna penningverk? skulle uppstå och vexelkursen uppjagas genom de mköp som från utlandet verkställdes, hvarigenom spanmålen än mera fördyrades, så föreslog K. M:t att tili spanmålsuppköp skulle riksgäldkontoret inom eller utom landet upptaga 2 millioner rdr i silfver såsom lån mot 6 procent ränta att efter 5 å 10 år återbetalas med 15 årligen och kronans kungsgårdar samt skogar och parker såsom hypotek erbjudas och den ioflytande tulluppbörden lemnas som säkerhet för räntan. Men om ett dylikt lån icke kunde erhållas, så föreslogs att riksgäldskontoret skulle berättigas att på diskontvilkor och 3 procent ränta i banken få disponera en million rdr i silfver, mot enahanda säkerhet till banken som ofvan anförts; och I föreslegs slutligen att om sistnämnde summa befanns otillräcklig, så skulle magasinsdirektionen, efter K. M:ts ompröfning, berättiges emot diskontvilkor och 3 procent ränta erhålla af banken såsom lån två millioner rdr i bankosedlar. Den k. propositionen slutade med en varm uppmaning till rikets ständer att piakta folkets bekymmersamma ställning. — Sammansatta statsoch bankoutskotten yttrade i anledning häraf: att då missväxt hotade, var det visserligen statens pligt att biträda de behöfvande, men försigtigheten bjöd dock att i möjligaste måtto inskränka spanmälsförbrukningen, hvadan ätminstone ide orter som begärt undsättning, bränvinstillverkning af spanmål borde förbjudas och för öfrigt en allmän kungörelse uifärdas med kraftig erinran ?det någon alldeles obegränsad undsättning af staten icke vore att påräkna?; men bifall till det föreslagna länet — 2 millioner rdr i silfver på uppgifna vilkor — förordades dock, hvaremot det endra förslaget, att i nödfall erhålla som län i banken en million rdr silfver ansågs ytterst äfventyrligt, enär en så betydlig del af bankens silfverfood skulle för ett främmande ändamäl tages ianspråk, och bankers egna sedlar ytterligare falla i värde. Det tredje förslaget — berättigandet för magasinsdirektionen att i banken få låna, i fall al ytteriigare bebof, 2 millioner rår i bankosedlar, så ansåge denna åtgärd vissserligen föga ändamälsenlig, då dessa sedlar ej kunde användas för att i utlandet uppköpa spanmål; men då uppköp möjligen blef oundvikligt, så tillstyrkte utskotten att den till silfveruppköp ärligen anvisade en million rdr skulle för två är få användas till spanvålsuppköp. Vidare föreslogs dels att undsättningstagarne skulle uppmanas att i myntadt och omyntadt silfver liqvidera sin skuld, och dels att alla öfverflödsvarors införande till riket skulle förbjudas, och hoppades utskotten slutligen att spanmålsinförsel äfven genom den enskilda omtankan skulle ske, emedan dels införselstullen blifvit upphäfd, och dels den för kronans räkning inköpta spanmålen sannolikt blef dyrare än den som enskilda införskrefvo. Då ofvan refererade betänkande föredrogs på riddarhuset, klandrade friherre Jacob Cederström att bränvinsbränning icke skulle få idkas i de orter der undsättniog begärdes. I hvarje provins skulle alltid några begära undsättning åtminstone till utsäde, men flertalet kunde likväl ha tillgång att bränna, och då skulle ett sådant förbud ådraga dem förlust. För öfrigt skulle afund uppstå mellan de orter som tillätes bränna och de som vägrades denna rättighet; yrkade derföre återremiss; äfvenså grefve U. G. Spens som erinrade: att för mänga låntagare blefve det svårt att känna silfrets rätta värde relativt till sedlarne då liqvia för spanmålslån skulle erläggas, hvarföre något visst pris månatligen borde sättas å det förra; att ovisst vore om och hvar 2 millioner rdr i silfver skulle fås, och i bästa fall huru silfver skulle fås att återbetala kapitalet och liqvidera räntan; att en del af de för lånet erbjudna panterna stodo redan under försäljning o. 8. v. Talaren ansåg nödvändigt att nedsätta den begärda fonden likasom f.llet varit med så mänrga andra anslag under riksdagens lopp. Friherre B. W. Fock ansåg det föreslagna bränvinsförbudet opraktiskt, ty huru kontrollera att i tillverkningen medelst potates icke äfven användes spanmål? Obilligt vore ock att de provinser, som lidit missväxt och derföre begära undsättning, ytterligare skulle straffas genom ett bränvinstförbud; besiämningsrätten i detta fall borde till K. M:t öfverlemnas och i alla händelser förbudet ej ega rum för mer än 6 å 8 veckor. Magaeinsdirektionens befattning var redan så vidsträckt att den ej vidare borde utvidgas. Professor P. G. Cederschiöld anmärkte, att sedan den k. propositionen afläts. hade väderleken förbättrats och grödan blifvit mera lofvande. Till de enskilda spekulanterna borde öfverlåtas att föree de behöfvande med spanmål, och bland de förra hade åtskilliga erbjudit sig lemna råg till det billiga priset af 11 rdr 36 sk. banko tunnan. Magesinsdirektionen borde ej befatta sig med uppköp af utländsk säd; trodde ej att silfverlån skulle fås och fattade ej huru det skulle kunna återbetalas. Genom 1815 års riksdags förhastade beslut att afhjelpa förlägenheten, hade bankens sedelstock bekymmersamt ökats, och nu var förlägenheten derigenom större än då. Hr C. G. v. Hausswolff talade ifrigt emot bränvixsförbud: följden af en sådan åtgärd skulle blifva att en kanna bränvin steg till 2 MA IA rdr anh man mecta då olla ÅA BP tnn.