Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 3

af mina föregående artiklar, (Aftonbladets n:r 43, 57 och 60 för innevarande år), til hvilka jag hänviear den för saken intresse. rade, viss derom att de skola vinna intresse, sedan man läst hr Nordvalls artikel. Jag underlåter derför att nu upprepa, hvad som i dessa artiklar redan är sagdt och inskränker mig till att å andra sidan granska hr Nordvalls ståndpunkt, sådan den företer sig i hans artikel. Jag torde dervid finna den kortaste vägen till målet, om jag blott påpekar några af hans väsentligaste brister. För dem, som aldrig så litet tagit notis om naturforskningen i allmänhet, torde jag icke behöfva påpeka att hr Nordvall i sin artikel fullständigt tagit miste om denna forsknings egentliga väsen. Det är föröfrigt lätt att visa. Han bevisar det t. ex. dermed, att han anser våra fem sinnen eller åtminstone det förnämsta af dem och som vi i bildlig stil bruka använda såsom deras representant — synsinnet, vara utan någon egentlig vigt och betydelse för denna forskningsart. an opponerar sig skarpt emot mitt yttrande att Pingen skall på sin studerkammare med fönsterluckorna tillskrufvade och lampan släckt någonsin kunna afvinna naturen en enda slant af hennes omätliga rikedom ete:? och anför såsom bevis emot dess giltighet exempel på blindfödda veten skapsmän och konstnärer. Bland dessa skulle väl optikern Saunderson vara det mest slående exemplet. Jag antager att denne Järare verkligen varit blindfödd och att han för öfrigt verkligen skrifvit en optik, så är det likväl säkert, att han hållit sig strängt nom den matematiska optikens område, på hvilket man som bekant i nödfall kan röra sig med andra sinnen än synen. Deremot har han mig veterligen aldrig berört den ysikaliska optikeh och således af giltiga skäl indvikit det vådliga experimentet att såsom len blinde döma om färgen. lvad beträfar den blinde bildhuggaren Gonelli, så är nan blott ett exempel på, hvad fysiologien edan visste, nemligen att skulpturen strängt aget och i första hand ej faller inom ögats område, emedan vi ju för uppfattningen af len tredje dimensionen i rummet ega ett unnat, säkrare sinnesorgan. Skulle hr Nordvall till och med kunna anföra exempel på personer, som rentaf haft fördel af svaga igon, så var det ätminstone aldrig vid något lag af naturforskning och upphäfver sålunda cke giltigheten af min sats. (Forts. följer.)